Zipline mellan trädtopparna!

Vi kom tillbaka från djungelturen till Rurrenabaque på eftermiddagen och gick för att kolla så att allt var ok med flygbiljetten till La Paz. Vi hade nämligen bokat flyg tillbaka och inte buss då de för nån vecka sedan hade varit en bussolycka där 20 pers dog. Vägarna är tydligen jättedåliga så de hade bara kört rakt ut för ett stup. Så ja, valet var inte så svårt - det är inte riktigt värt att dö för att spara 500 spänn.

Men när vi väl kom till flygkontoret så visar det sig att de har skjutit fram vårt flyg från åtta på morgonen till halv två på eftermiddagen. Jahaja. Det fanns inte så mycket alternativ än att ta den senare så ok. Egentligen gjorde det inte så mycket, det var underbart varmt och skönt och att stanna lite extra gjorde inget. Så vår guide Louis hade pratat om att hans community anordnar zipline eller canopy som det heter. Man åker mellan linor högt uppe i träden. De hade halvdagarsturer så varför inte squeeza in en på morgonen? :D

Nästa morgon åkte vi från hamnen kl 7 på morgonen i en liten smal båt utan tak och det var så härligt ljus på morgonen. Vi kom in i morgondimman sen och allt så såg spöklikt ut men välidgt fint! Snart kom vi fram och började gå en vandring på ca 40 minuter för att komma längre in i djungeln där vi skulle börja och zippa oss ner. Vår guide som vi hade bodde i byn och hon berättade att hittade man en stor orm så brukade de tillaga den för det skulle tydligen vara välidgt bra för synen att äta en viss dela av ormen. Spännande  men inte så aptitretande. Vi gick mest och pratade hela tiden, men ett tag kunde vi hålla tyst och då hörde vi hur apor rörde sig bland lövverket. Jag såg något svart svischa förbi snabbt till ett annat träd och sen var de borta. Härligt att de ändå är så pass nära, men synd att vi inte fick de dem ordentligt.

Marcos och Michaela peppade inför att åka!

Tillslut kom vi iaf fram, fick en snabb genomgång hur man gör och jag började inse att det här faktiskt skulle vara högt upp i träden (ca 40m upp). Men det fanns ingen tid att vara nervös – jag börjar rent av bli ganska van nu :P – och snart stod vi uppe på den första plattformen. Det var HÖGT! Brädorna gungade lite och man såg igenom brädorna. Jag var tydligen först och för att koppla upp min sele på vajjern/linan (de sa att den håller för ca 2000kg så att den skulle gå av skulle ju inte hända) så var jag iaf tvungen att gå ut allra längst ut på kanten, mina tår pekade ut. Herregud, jag ville vända tillbaka men ändå inte – verkligen skräckblandad förtjusning! Ska jag komma över min höjdskräck är det ju ända sättet att utsätta sig för den så det var ju bara att göra det. 

Första linan som uppvärmning...

Vi hade två guider och alltid en på vardera ände så hon som stod kvar med oss kopplade upp mig på linan, kopplade av mig säkerhetslinan, håll högerhanden på linan (vi hade en bromshandske) och den andra på repet som jag hängde i. Sen ville hon att jag skulle sätta mig, alltså hänga mig i selen och att hon med handen sen skulle släppa mig. Är hon galen?!  Skulle jag ta ett steg ut i intet och hänga där medan hon håller i med bara en hand och riskera dra med henne?? (Själklart inte, hon hade ju en säkerhetslina i plattformen, men ändå!) Tyvärr filmade Marcos hur jag i början inte ville släppa taget om plattformen, hela kroppen sa emot! Tjejen var ganska bestämd och beordrade mig flera gånger att Sätt dig ner! Så snart åkte jag iväg till nästa plattform. Första biten tog typ 3 sekunder och jag var redan framme innan jag fattat att jag faktiskt hade lämnat den andra plattformen. 

Så ok, jag får det att låta värre än det var, men första steget ut var sjukt jobbigt, men sen var det bara skitkul! Jag kom först över och bara skrattade och typ skrek av upprymdhet, jag hade ju inte fallit ner och dött. Snart kom Michaela framsusande och var minst lika lycklig. Sist kom Marcos, coolingen som hade gjort det förr, och var hur lugn som helst. Nästa bit var 120m lång (den första kanske 15m) men väl det första steget var tagit och jag susade fram på linan mellan trädkronor och lianer så var det så underbart och fint. Vi såg ju inte marken (tack och lov) utan vi flög runt uppe i trädkronorna – så härligt!

Alldeles för snart var turen över och vi hade åkt från olika plattformar i kanske en 45 minuter tills vi var framme och vi skulle gå tillbaka. Det var helt otroligt och jag vill göra det igen! Vad livet var trist i jämförelse! Men flyget var ju bokat så det var bara att åka tillbaka igen.

Den här gången flög vi med ett militärflyg som var större än det förra planet och landingen i La Paz kändes lite smånervös. Planet skakade en del, tog ut hjulen alldeles för tidigt och ett tag lät det mycket tystare än vanligt. Men till slut kom vi ner och var tillbaka till kylan igen. Det är skönt att man inte är svettig och äcklig hela tiden, vi behöver inte tänka på mygg eller myror men visst är det kallt. Bara på med understället igen! Yay!

Nu var det lite shopping som skulle avklaras och Uyunituren skulle planeras. Uyunis saltöken är känd från hela kontinenten och är väl Bolivias största tursitmål så det fick vi ju inte missa. För att komma dit kunde man delvis ta ett tåg, så för att bryta av lite från alla bussturer vi tagit så bokade vi buss och tåg för två dagar senare.

Pinsamt nog så har vi inte sett mer av La Paz än de gatorna där vi bodde, alltså mitt i turistcentret. Allt var så fint och billigt så vi hann inte med mer tyvärr! Vårt frukosthak blev det svenska cafét, Café del Mundo, som ägdes av Elin, en svensk tjej som vi träffade innan. Verkligen jättetrevlig och har rest mycket med Rosabussarnra (Marcos blev väldigt sugen) och nu har landat lite i La Paz. Hon sålde chokladbollar, muffins, riktigt kaffe bland annat och allt var sååååå gott! En frukost jag testade som var havregrynsgröt med äppelbitar och nötter i med kanel – underbart gott! Jag saknar det cafét varje frukost och då Elin alltid kom och pratade med oss så kändes det som ett hem mitt i den latinamerikanska gatuhetsen.

Första kvällen hade hon rekommenderat en Peña som skulle vara en av de bästa. Då vi hittills faktiskt nästan hade undvikt allt inhemskt (musik och mat = inte så lockande tyvärr) så borde vi iaf göra något kulturellt. En Peña är alltså en restaurang med föreställningar inom folkmusik och dans. Så ok, vi måste ju testa det! Så kl åtta var vi där och efter en liten fördrink började de spela typisk andisk musik med flöjter, charango, guitarr och trummor. Det var bättre än jag trodde och snart kom det in ett dansteam med traditionella dräkter. Det var jättefint och maten var jättegod (de hade en saladsbuffe med ostar, så gott!) och de var ivriga att bjuda upp både mig och Marcos på scenen för att dansa med dem. 

Det var (tyvärr) mer dansare och musiker än gäster så det var i princip ingen som tittade när vi försökte hänga med i deras snabba danssteg. Mot slutet tog de fram de kända djävulsmaskerna (bilden ovan) som ser ut som kinesiska drakar och är hur stora som helst! Det hade varit intressant att få höra historien bakom kläderna och musiken men allt kunde de ju inte täcka i en kväll. Kl tio var det slut och de till och med tände i taket för att visa att nu var det verkligen slut. Snopet att det tog slut så tidigt, men ändå det var ändå värt det!

Vi lyckades hinna med all shopping vi tänkt och på söndagen bar det av mot bussterminalen. Det känns alltid lika sorgligt att lämna ett ställe som varit bra då vi fått förtroende för området och ett hem. Nu när vi är ute och reser och ser så mycket nya saker så är det faktiskt lite jobbigt att behöva ställa om sig hela tiden och hitta nya vanor. Oftast har det faktiskt varit bättre på det stället som vi åkt till så det funkar ju, men ändå – chokladbollarna och riktigt grönt te!! Underbar lyx!