La Paz och djungelturer :)

På vägen till hotelet hade Marcos sett ett thai-ställe så vi letade oss dit för att äta middag senare. Det visade sig att de hade sushi och för tolv bitar var tog de 50kr! De hade riktig soya och det var himmelskt gott!! Den bästa sushin vi har haft i Sydamerika och kanske inte det billigaste vi kunde hitta här men fortfarande billigare än hemma!

Nästa dag var det shopping på agendan men först ville vi kolla upp en djungeltur som vi hört mycket om. En stad norr om La Paz ska ligga precis på gränsen mot den Bolivianska amazonas och ha helt otroliga djungelturer. Antingen kunde man ta en 20 timmars busstur som skulle vara väldigt bumpig och jobbig men för 80kr eller så fanns det flyg på 45min för runt 500-lappen. La Paz är ändå ganska stort så att hitta busstation eller flygbolag var inte det lättaste men vi lyckades hitta en turistbyrå som inte var stängd (det var helg). Vi hade nog kommit överrens om att ta flyget dit och sen bussa tillbaka för att göra en mix på att spara på pengar och tid. Men när vi kollade med flygbolaget så var det helt uppbokat. Till slut efter att åkt till andra sidan stan till ett annat flygbolag så fick vi några platser för dagen efter och de gick på 670kr/pers. Vi sparar ganska mycket tid och besvär (tar det 20 timmar på bumpig väg - då sover man inte! - och hela dagen efter skulle vi ändå inte kunna göra något för att vi skulle vara för trötta). Så det kändes bra och vi hade mailat med ett företag i staden Rurrenabaque som vi skulle göra djungelturen med. Först på eftermiddagen var allt det här avklarat och vi kunde gå ut och kolla in alla småbutiker.

Och de fullkomligt svämmade över! Stickade tröjor, mössor, strumpor, benvärmare, väskor, ryggsäckar, hängmattor, små träfigurer, vantar, tyger, sjalar – det fanns allt i alla dess färger! På 3 timmar lyckades vi avklara en gata på kanske 50 meter, allt var så fint och billigt! Vi insåg att det inte skulle räcka med denna eftermiddag och efter vår tur till djungeln skulle vi spendera mer tid här! 

Nästa morgon begav vi oss iväg mot flygplatsen och lämnade det mesta av vårt bagage på hotelet i La Paz. Efter ett antal småbussar kom vi fram till flygplatsen ca en timme senare och fick sedan vänta ytterligare på flygplatsen. Där träffade vi en annan svensk tjej, Michaela, en superhärlig göteborgska som reste helt själv. Vi bodde senare på samma hostal och åkte på samma turer så det var både skönt och kul att prata lite svenska.

Snart fick vi gå ut till planet som inte var större än för 16 personer. Och det var verkligen jättelitet! Inte lika pluttigt som Nasca-planet men plats för en person på vardera sida och piloterna satt i samma kabin. Snart var vi uppe i luften och planet var ändå förvånadsvärt stabilt och La Paz bredde ut sig. Det är en otroligt stor stad som nog började i dalen men nu har myllrat upp längs bergssidorna och på plattåerna ovan. Vi åkte förbi höga berg och glaciärer och sen svängde vi ner mot djungeln som låg på andra sidan. En enorm grön massa bredde ut sig med slingrande floder kors och tvärs. Efter ca 40 minuter kom vi fram och plötsligt hade vi landat på en gräsbana och bananträden lovade en efterlängtad värme. Väl ute ur planet omringade den fuktiga varma luften oss och det var så underbart! Det var ju såhär vi hade tänkt oss hela Sydamerika! :P

Lilla terminalen vara bara ett hus och vid ingången hittade vi våra namn på en skylt. Förvånade hur det kunde ha gått till, men det visade sig att företaget vi skulle göra djungelturen med, Mashaquipe, hade skickat en för att möta upp oss. Vi hoppade in i en gammal mindre buss med massa andra turister och snart skramlade vi iväg på jordvägarna. Själva Rurrenabaque är pluttlitet och kan avklaras på kanske en kvart. Vi kom fram till kontoret och började lägga upp de följande dagarna. Det finns nämligen två alternativ; antingen åka ut till pampas(våtmarker) och sitta i en båt och se massa djur eller åka ut till djungeln och göra småvandringar där.  De flesta turer går ut till pampas och det finns en mängd olika företag som kör den turen. Men vi har hört rykten om att många företag inte egentligen har licenser för att göra det de gör, de kan krocka in i träd för att fåglar ska flyga upp för bra foton, mata apor så de kommer ut till båtarna – de interagerar och stör djurlivet så aporna är vana vid att få mat. Vissa företag erbjuder till och med vapen så man kan gå ut och skjuta i skogen. Hemskt! 

Så som vi är hade vi fått rekommenderat oss ett hel ento-ekologiskt projekt som var godkända med certifikat och som fiskade pirayor där det faktiskt är tillåtet att fiska. Vi valde djungelturen och kunde åka iväg redan nästa dag. Det blev jag, Marcos och Mikalea med vår guide Louis.

Så åtta på morgonen nästa dag var vi vid kontoret och blev visade till hamnen (eller flodstranden kanske är bättre). Vi skulle nu åka 3 timmar i en långsmal träbåt med tak och vi fick plats två bredvid varandra. Förutom att de nog aldrig har tvättat flytvästarna (då de stank gammal svett!) så var det bekvämt och i vinddraget försvann lukten och det var hur fint som helst och härligt. Då det fläktade perfekt lyckades vi somna lagom tills att vi var framme men på vägen hann vi se en liten cayman och några små sköldpaddor, häger och kungsfiskare (?). 

Först stannade vi till på en liten gård som producerade sockerrör. Vi blev runtvisade deras odlingar och tugga på lite sockerrör – gott! Som att tugga på träfibrer som innehöll hur mycket sött vatten som helst. De hade också en traditioinell kugghjulsmaskin som vi fick använda för att göra sockerrörssaft. 

Vår guide Louis :)

Man sticker alltså in sockerrörsstjälken emellan kugghjulen och driver sedan runt hjulen med en lång hävstång (typ samma position som ett par helikoptervingar) som vi alla sprang runt och tryckte på. Den pressade saften leddes sedan vidare till ett uppsamlingskar. Från detta hällde de sedan upp till oss och pressade i lite färsk lime och citron från träden bredvid och det var jättegott! Genom att koka saften och låta den fermentera får de ut olika alkoholdrycker och en sorts honung. Kul att se!

Sen kom vi af fram till alberget och som en oas mitt i djunglen hade de små hus med myggnät och hängmattor lite överallt. Underbart! Efter lite häng i hängmattor meddelades det att lunchen var färdig och i matsalshuset var det fint uppdukat åt oss. Maten var jättegod och vällagad. Vi fick en halvtimmes siesta sen skulle vi gå ut och gå i skogen lite.

Louis, vår guide, var själv uppvuxen i den här skogen och jagade vildsvin som liten innan det blev nationalpark och det förbjöds. Så han kunde otroligt mycket om olika växter, spår, djurläten, frön och självklart om djur och fåglar. Just nu var skogen väldigt tyst men vi hann se två små gröna papegojor och passera flera motorvägar med arbetarmyror som bär sina små bladbitar. Längs med vissa stammar såg man en grön vibrernade strimma som forslade ner bit för bit av trädets bladverk. Dessa ledde de sedan vidare till jättestäder som var stora jordhögar över ett område av flera kvadratmeter! Han visade även ett giftigt träd vars bark ger stora blåsor och får man saft på sig så har det frätande effekter. Blir man biten av en viss myra  kan man lägga på lite trädsaft från det här trädet som då suger ut giftet. Senast Louis gjorde det var förra veckan då en turist blivit biten...

Det finns även träd som luktar som vitlök och mint men även lokalbedövande växter (Marcos testade att tugga på en och det funkade!). Det finns även ett så kallat vandrande träd. För att hitta var det är bäst ljus kan det flytta sig upp till en meter under en livstid. Den står alltså på sina rötter som små pelare och när den flyttar sig dör rötterna på ena sidan och det växer ut nya på andra sidan. 

Vandrande trädet.

Ett annat jätteträd hade långa stora och höga rötter som Louis förklarade hade som funktion som skyddsläger. Om man tappar bort sig i skogen så kan man slå på rötterna med en liten stock så ekar det i hela skogen. Att skrika når inte lika långt, men det dova starka ljudet hörs från långt avstånd.

Vi fick svinga i lianer, följa rötter som sträckte sig flera 10-tals meter bort från trädet som stora stockar längs marken och otaliga gånger passerade vi stryparväxten som äter upp andra träd. En parasitväxt som använder ett redan vuxet träd som fotfäste och som till en början ser ut som lianer som omringar trädet växer sig sedan starkare och tar all näring från ursprungsträdet. Det fanns allt möjligt och Louis kunde vart enda litet grönt skotts funktion!

Vi kom tillbaka till campingen precis innan det började skymma och direkt när vi kom fram meddelade de att middagen var färdig. God mat som vanligt och efter middagen gick vi ut och tittade på de nattliga små vänner som fanns runt omkring oss. Först trodde jag att vi skulle ut i skogen igen, men nej bara utanför dörren dyker de upp. På ena matsalsväggen hänger en jättespindel som håller på att äta upp en nattfjäril och på palmtaket har tarantulan krupit ur sitt bo. Tarantulaspindlar är så fina och just för att de är så luddiga och fina gör att de inte ser lika obehagliga ut. Tydligen så rör de sig inte längre bort än 50cm från sitt bo, maten kommer till dem istället...

Så gick vi lite längre bort på en stig och såg en fingersmal orm slingra sig genom buskaget. Säkert mer än en meter lång och brunspräcklig, jättefin! Tydligen är ormar ovanliga här så iaf något hade vi fått se. Redan lite smått uppskärrade av jättespindlar, ormar och andra insekter som tycktes kunna hoppa på en mitt i mörkret gick vi vidare ett steg i taget. Louis råkade gå in i ett jättespindelnät en gång och det räckte för oss! Så Louis gick först och kollade med ficklampan på ena sidan sen Mikalea så jag gick lite lugnare av att inte vara först på stigen. Då märkte jag hur jag vid nästa steg hade kunnat trampa på en till orm som höll på att svälja en groda! Den här var också liten och smal och grodan ca 5 gånger större än ormen, men ändå låg den där påkommen mitt på stigen men en groda upptryckt i munnen. När vi kom blev den stressad och försökte slingra ihop sig lite, men med en fet groda var det inte så enkelt. Den stackarn fick agera modell för ett antal närbilder innan vi lät den vara.

Den natten kollade vi noga alla lakan och verkligen stoppade in myggnätet under sängen så inga tarantulas kunde komma in. Men sängen var bra så vi sov gott hela natten utan problem. Nästa morgon gick vi upp till en hel frukostbuffe av lokala maträtter. Små fritterade ostempanadas, papaya, yucabollar och smördeg med manjar är bara några exempel men det var väldigt gott! Idag hade vi valt att gå lite länge och campa ute i skogen (istället för det andra alternativet att gå mindre svängar och sova på campingplatsen igen. Då Marcos tycker om att hålla på med naturmaterial och göra smycken (vilket vår guide också tyckte om) så började Louis att såga till lite nötter som han hade hittat under gårdagen. Snart kom vi iväg iaf och vi alla bar så mycket vi kunde av myggnät, sovsäckar och mat. Nu inser jag att det jag skrev om första dagen lika bra kunde ha inträffat andra dagen då Louis mest var fokuserad på växter och att hitta mer frön att göra smycken med. Vi gick i ett antal timmar rakt genom djungeln, ibland inte ens på stigar, men vi kom alltid ut på småstigar förr eller senare och Louis såg aldrig ut att tveka så det var helt otroligt hur han hittade! 

Vid lunchtid kom vi fram till campingen som var mer som ett regnskydd och ett laga-mat-skydd. Enkelt men tillräckligt och två hängmattor var upphängda. Underbart! Bredvid rann en liten bäck och det var skönt att äntligen få skölja av sig lite. Snart upptäckte vi att det finns sjukt mycket insekter i djungeln. Speciellt små bin, och stora, som är väldigt intresserade av mat. Så lunchen, som var stekt fisk från floden med pasta, blev en kamp att få i sig då man antingen fick vifta bort 10 minibin från att äta maten eller alt byta plats innan de kom igen. Till slut stod vi alla inne i röken från elden för att slippa binen!

Efter lunch var det lite skapande tid och vi satte oss nere vid bäcken med sandpapper och våra nötter och skulle skapa underverk. Vi visste inte om det skulle bli något fint eller alls något av det, men det var fridfullt att bara sitta ner till porlande och pyssla med något. Marcos jobbade på bra med sin nöt (som alla skulle bli ringar) och första steget var att sandpappra till en bra form som vi ville ha. Själva nöten skulle tas bort först, men var det något kvar skulle det torka och lossna med tiden. Sen när de grova dragen var bra fick vi ett finare sandpapper och sist skulle den poleras med aska från äggkartonger eller lite fin jord. Louis själv arbetade snabbt och var snart färdig med en ring till mig och den blänkte hur fint som helst! Den jag själv jobbade med råkade gå sönder, Mikaelas med och när Marcos nästan var färdig med sin och skulle köra ett storlekstest (försöka skaka av den från fingret när den väl satt på) så lossnade den och han hittade den inte. Så vi alla hade väl börjat om ett antal gånger men till slut hade vi alla ett fint resultat. När vi sen kom tillbaka upp igen såg vi att Louis redan hade gjort 3 halsband till oss från en annan nöt. De var fina, men vi var lite besvikna, vi ville ju slipa och fila och fixao ch designa själva! Han tyckte väl vi var för dåliga och ville att vi skulle få med oss nåt riktigt istället... Då han var så entusiastisk så kunde vi ju inte klaga...

På eftermiddagen gick vi ut igen för att se om vi hittade lite fåglar eller djur men det var ovanligt tyst i skogen sa han. En gång såg vi ett par gröna små papegojjor ganska långt upp i träden, annars ingenting. Vi till och med satte oss och bara lyssnade för en stund utan att röra oss, men det enda vi hörde var avlägsna läten. Ett fågelljud låter precis som det klassiska visslingsljudet efter en snygg tjej men när vi väl hittade fågeln som gjorde lätet var den mörkbrun och liten så ingen storvinst där. Så ganska så besvikna så gick vi tillbaka till lägret. Till ljuset av ett stearinljus satt vi sedan och filade vidare på våra ringar innan vi gick och lade oss under myggnäten. Jag trodde vi skulle få sova under bar himmel och bara myggnät, men vi hade ju regnskyddet så det kanske var lika bra. Det hade varit fint att se stjärnorna men då det är så fuktigt ute i skogen så ”regnar” det i princip på morgonen från all morgondagg.

Förrutom att sovsäckarna stank av gammal svett så sov vi bra och vid fem blev vi väckta för att förhoppningsvis höra lite morgonläten. Vi packade snabbt ihop allt, åt frukost och begav oss iväg. Vi hörde inget utöver det vanliga men snart kom vi ut till en utkiksplats. Och vilken utkiksplats det var! Tänk er att ni står på lejonklippan i Lejonkungen och hela djungeln stäcker ut sig kilometer efter kilometer, floder slingrar sig och horisonten skymtar i fjärran... ok, kanske inte så mycket, men näst intill! Från håll såg vi två röda och blåa stora pappegojor flyga över träden, macaw-fåglar tror jag de heter. Sen upptäckte vi att på grenen alldeles ovan satt en ung falk/hök-likande fågel och verkade värma upp/torka fjädrarna i morgonsolen. Efter lite tvättande så var den färdig och flög iväg. 

Sen hörde Louis vildsvin som åt nötter nere i skogen. Jag stirrade ute över djungeln nedanför oss och undrade hur han kunde höra en flock grisar äta nötter?! Efter mycket koncentrerande hörde jag lite knäppande ljud utöver alla fågelläten och lövljud, eller så kunde jag lika bra ha fått för mig ljuden. Louis tyckte iaf att vi skulle gå ner och titta efter om vi såg nägra vildsvin. Så vi klättrade brant ner för kullen genom lianer, lera och slingerväxter tills vi kom till en planare del med massor av bananträd. Louis stannade då och då för att lyssna efter vildsvinen, det var ju ändå så här hande hade växt upp – jagades vildsvin – så efter ett tag kom vi ut till en glänta där några andra turister satt tysta. Louis tecknade att på andra sidan växterna så fanns det en hjord på upp emot 100 vildsvin som åt sin frukost. Än så länge hade de inte känt lukten av oss så vi skulle vara tysta och stilla. Nu kunde jag verklgien höra hur de smaskade och ett ihåligt läte när de knäckte upp nötterna, små grymtanden och lite kvistar som bröts – annars ganska tyst för att vara 100st vildsvin i vår mening!

Efter ett tag så tröttnade Louis, det lät som att vildsvinen var på väg bort, så vi lämnade våra ryggsäckar och började smyga mot ljuden. Vi gick ganska snabbt och ju mer upphetsad Louis blev dest mer blev vi och ibland stannade han och pekade och vad som såg ut som en svart skugga i vegetationen var tydligen ryggen på ett av svinen. Sen plötsligt började det röra sig runt omkring oss, svinen skrek och sprang åt alla håll och Louis efter dem i rusande fast. Med kameran i högst hugg rusade vi alla efter så gott vi kunde i leran och lianerna och en gång fastnade jag mitt i jakten. Tydligen så följer alla svinen ett ledarsvin och om man står strategiskt där ledarsvinet passerar får man se alla andra svin passera på exakt samma väg. Vi såg några, mycket snabbt, men hörde mest höga prasseloch kvistljud och våra egna hjärtslag. 

Det var spännande och kul att äntligen få vara med om något under våra ganska så händelselösa prommenader, samtidigt som vi frågade oss själva – var det här att interagera med naturen? Det som vi dyrt hade betalat för att inte göra, hade vi nyss jagat en hel svinflock? Plötsligt kändes det inte lika bra längre, men då vi vi princip bara skrämde upp dem en gång – och för Louis var det här hur naturligt som helst – så ja, jag vet inte.

Efter det gick vi vidare genom skogen och kom snart ut till floden där en lång träbåt väntade på oss. Vi hoppade i och blev körda till andra sidan stranden där vi skulle bygga en egen flotte. Det lät jättekul och vi skulle sedan rafta ner till det första campingstället! Så vi hoppade ur och började byta om – upptäckte små miniknott som bet och sved hur mycket som helst, jag fick nästan panik! – och medan vi höll på hade de redan börjat bygga flotten. Jag fick säga till dem att vi hemskt gärna ville vara med och bygga flotten så om de kunde vänta en halv minut så skulle vi vara färdiga. Jag var lite trött på att vi inte fick göra något själva men de lugnade sig och vi fick hjälpa till att dra åt den sista stocken. Stockarna är något de använder om och om igen för alla turister men det är ju bättre än att de hugger ner mer skog för vår skull. Så upp på flotten som bara bestod av ett antal ihopbundna stockar men de var förvånadsvärt stabila! 

Louis följde med på flotten som styrman med en lång stav att styra med. Då han hade sina vanliga kläder på sig så kändes det ganska tryggt att vi inte skulle välta och bli uppätna av krockodiler. I och för sig innebar det att rafting skulle det nog inte bli, mer att glida runt på flotten nerför floden. Från att ha gått och svettats i skogen var det nu underbart att svalka fötterna i floden och bara följa med strömmen. Kanske en 45 minuter senare kom vi fram till campingen och efter en dusch och lunch så var det dags att åka hem igen. Vi hade inte sett så mycket djur men var ändå nöjda ändå, turen hade känts genuin och vi hade fått se mycket nytt ändå. Sen var vi alla rejält bitna, stungna och kliiga så det skulle bli skönt att komma bort lite från de värsta svärmarna.