Efter Huaraz blev det nattbuss igen till Trujillo, en kuststad ännu mer
norr ut. Målet var att komma hela vägen till Chachapoya men det fanns inga
bussar hela vägen dit. Så 7 på morgonen kom vi fram till ett soligt och varmt
Trujillo - så skönt med lite värme igen! Åt lite frukost och fixade en till
nattbuss till Chachapoya för senare på eftermiddagen. Sen blev vi övertalade av
en av bussbolagets egna taxichaufförer att åka ut till några kända tempel som
fanns i närheten.
Det finns ganska många ruiner här runtomkring men med bara
några timmar tillgängliga så kunde vi ju inte hinna till alla. Så han körde
iväg oss till Huaca de la Luna - Måntemplet som var från innan Inkariket med
ett folk som kallades Moche. Vi gick på ett fint museum och fick sen en guidad
tur runt hela utgrävningsområdet.
Då vi är vid kusten igen består i princip
allt av öken här så de håller på och gräver ut mer tempel och en hel stad under
sanden. Guiden var otroligt bra och tydligen så hade den här kulturen verkat
under ganska många år och för varje ny era inom kulturen så bygger man ett nytt
tempel utanpå det gamla templet. Så på vissa delar hade de öppnat upp några
väggar där man såg de äldre väggarna. Färger och former fanns kvar och det var
väldigt fint och intressant!
Tiden började dock rinna iväg och chauffören var sur för att vi tagit för
lång tid på oss vi första stället så vi skulle inte hinna se mer saker, men han
ville fortfarande ha fullt betalt. Efter lite diskussioner hela vägen tillbaka
fick vi det för ett lägre pris ändå. Vi åt lunch, köpte glass och lade oss i
gräset i en park brevid och väntade på att bussen skulle gå. Så härligt. Kändes
som en svensk sommardag :)
Sen var det dags för nattbuss igen och det är ju inte så att man kan sova
hela bussturen när man måste hålla i sig i alla kurvor. Vi kom fram tidigt på
morgonen, som vanligt yra av dålig sömn och mat, och hittade ett frukostställe
och starkt kaffe att vakna till. Marcos sprang ut och letade hostal, hittade
ett jättefint, med platt-tv, eget badrum, wifi och kök för 25 soles/rum (ca 60
kr) vilket är det billigaste hittills. Tv;n hade Animal Planet så den dagen
gick åt att sova och kolla på tv :)
Vi hann iaf gå till en turistinformation för att höra från en opartisk sida
om vad som fanns att göra och vad vi kunde göra själva (vi har blivit lite
allergiska mot olika reseagancies). Då det fanns otroliga 6-dagars vandringar
ute i djungeln (som vi inte skulle hinna med) eller endagsturer så blev det ju
det senare valet.
Så nästa dag, eller natt, gick vi upp kl 3 för att ta en combi kl 4 upp
till Kuelap, några ruiner i närheten. Såklart gick det inte att sova på combin
(minibussen) för att vägen var så skumpig - eller för att stötdämparna på bilen
inte existerade... Vi kom fram vid sex-tiden men området öppnade först vid åtta
(det var den enda bussen som gick) så vi gick till några hus i närheten och
köpte lite frukost i halvsovande stadium. Här ute på landet äter man jättemajs
och jättebönor med en friterad tortilla och till det kaffe gjort på bränd säd +
ett kokt ägg = otroligt mättande men kaffet gjorde nog inte så mycket...
Senare uppe vid ruinerna fick vi en guide från byn och han var jättebra.
Bra på det sättet att han hade inte svar på allt för att just nu så vet man
inte så mycket om platsen. National Geographic och BBC har varit där och filmat
och de håller på och göra en bok om området så just nu vet man inte mycket.
Många turistbyråer som kommer dit senare med egna guider hittar på historier då de inte vet, så det kändes genuint att ha en guide som själv bodde i området
och jobbar specifikt med den här platsen. Pengarna vi gav till honom går ju då
dirket till byn och fastnar inte hos nån internationell tursitbyrå...
Men Kuelap var jättefint! Högt upp på en bergskulle var det ett stort
gammalt fort som hade en hög tjock mur runtomkring med endast några få smala
öppningar. Innanför fanns husgrunderna kvar där alla var cirkulära. Nu hade ju
träd vuxit upp överallt och orchidéer hängde här och var - väldigt vackert!
Alla husen såg likadana ut: ett enda rum, små hål i väggarna där de hade sina
marsvin, en sten att mala på och ett hål med stenar över som var familjegraven.
Det var speciellt att gå runt här för det var bara för några år sedan som de
hade tillräckligt med pengar för att börja göra utgrävningar och att bevara
husen på ett hållbart sätt. Peru har så otroligt många gamla kulturer med
ruiner och lämningar överallt så regeringen kan inte ge bidrag till allt. Jag
tror att det här stället var oberoende av regeringen då de har fått
internationella donationer, men på vissa ställen låg det kvar originalbenen
bakom några stenar som de inte hunnit undersöka än. Inte för att jag är ett
jättefan av arkeologi, men visst känns det äkta när de inte ens hunnit sätta
upp staket för turister. Så man kan ju hoppas att de inte hittar smycken eller
värdefulla saker, för utan stängsel eller nånting kan vem som helst gå in och ta
vad den vill ha.
Efter turen tog vi en nap i gräset i solen och hörde de brummande kollibrina
surra ovanför oss. Den fanns en stig ner till nästa by som skulle ta ca 3
timmar så vi bestämde oss för att gå ner istället för att sitta på en skumpig
buss. Det skulle finnas lunchrestauranger längs med vägen så ok, inga problem.
Så vi började gå och det var fint men det var inte ett enda hus längs vägen.
Ok, men går vi lite snabbare så hinner vi ner och äter när vi kommer fram. Inte
en bra ide. - Ibland gör vi så korkade saker! - Frukost var vid 6 på morgonen
och nu hade hon blivit tolv. Vi gick och gick, blev hungrigare och hungrigare,
regnmolnen hopade sig på andra sidan dalen. Inte bra.
Det finns vissa sorters människor som klarar att gå utan mat en tid och
påverkas inte särskilt mycket. Sen finns det dem som sätter sig ner och börjar
gråta för att sockret totalt har tagit slut och blir helt inkapabla att göra
saker. Kanske inte så, men nära. Ont i magen, illamående och yr. Vägen
slingrade sig längre och längre, regnmolnen kom närmre och vi hade ingen
uppfattning om tre timmar var en överdrift eller underdrift. En ipren senare
gick det lite bättre och vi såg inte landskapet så mycket som stigen framför
oss. När vi äntligen kom fram krashade vi på en restaurang och äntligen åt vår
lunch vid 4-5 tiden.
Det var en fin stig men räknar man inte med den lilla detaljen mat blir det
inte samma sak. Så herregud, är det något vi lär oss här är vart vår kropp
säger stopp. Och mat och sömn är avgörande!
För att kompensera för vår katastrofala vandring satt vi kvar länge på
restaurangen och lagom när vi kom ut hörde vi att den sista bussen mot
Chachapoya hade gått för 15 min sen. Yay! Men vi hade tur, lite senare dök det
upp en taxi som smärtfritt kunde ta oss tillbaka.
Nästa dag var det dags för ett av Perus högsta vattenfall på 772 meter. Det
här kunde man också göra själv utan ett företag (även om vi från gårdagens
erfarenheter numera väljer mer bekvämlighet framför att gå upp 3 på
morgonen...). Kl 9 på morgonen tog vi en minibuss som släppte av oss vid början
av stigen och det skulle vara ca 2 timmar till nästa by, uppför. Vi började gå,
det var fint väder och fina växter längs med vägen. Det började bli väldigt
varmt och det fanns ingen skugga! Efter typ en timme kom en taxi förbi som vi
stoppade, 2,5kr för att åka till nästa by -inga problem! Ibland är det inte
värt att slita bara för sakens skull, vi ville faktiskt komma fram också.
Väl framme vid byn betalade vi inträde (allt som kan tänkas intressera
turister - eller inte - tar de inträde för) och vi hade fått lite enkla
instruktioner. Det skulle ta ca 2 timmar att gå dit och vid första vägskälet
skulle vi ta vänster och nästa ta höger, hur enkelt som helst - vi kunde inte
gå fel!
Alltid när de säger så så går vi fel... Nja, vi hann inte komma så långt
innan en markägare såg oss och ropade in oss på rätt väg. Nu var vi ju i norra
Peru nära djungeln så det är mycket mer vegetation, lianer, mycket mer
markväxter - så fint! Men också mer myggor och insekter! Vi fick hur många bett
som helst (det är INTE ett malariaområde!). Den här gången hade vi med oss en ordentlig
lunch som vi timade med klockan (annars är det lätt att skuta på det tills vi
kommer fram vilket oftast blir sent). På vägen hann jag få syn på några små
gröna tukaner! Tror jag iaf, på lätet och den stora näbben jmf den lilla
kroppen. Typ det första djur/fågel hittills som vi ser ute i det fria. Så vi
gick och gick och jag tyckte att ska vi mot ett 700m vattenfall så borde vi
höra det en bit innan vi kommer fram men det hördes inget. Vi trodde vi hade
gått fel tills vi kom ut på en liten avsats där vi såg den nedre delen av det.
Då vattnet föll så högt men inte i så stor volym hann det separera till mer en
dusch/dimma här nere.
Marcos skulle självklart bada under vattenfallet. Jag hade också med mig
badkläder, men efter att ha gått lite närmare "dusch-området" ändrade
jag mig. Den biten var i skugga och blåste kall dusch-dimma så nej tack. Men
Marcos är envis och efter en del ångestskrik hade han tagit sig ända bort under
en del av vattenfallet. Lycklig och alldels genomfrusen kom han sen tillbaka på
värkande fötter. Inte hade vi med oss flippflopps för det nej.
Den beiga lilla pricken till höger är Marcos...
Vägen tillbaka var lika fin och efter byn gick vi hela vägen ner till
bilvägen till solnedgången. En faktsikt lyckad dagstur. Vi blir bättre och
bättre :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar