Vandringar i Huaraz

Vi kom fram till Huaraz kl 7 på morgonen. Dagen innan lät det jättebra för då hade vi ju hela dagen på oss att göra saker! Nja. Vi båda var så groggy att det vara bara att leta upp ett hostal och kasta oss på sängen. Vid elva masade vi oss upp för att äta frukost, men bara att gå upp till takterassens kök gjorde oss båda andfådda. Herregud, att åka nattbuss tar verkligen på krafterna! Eller kanske att Huaraz befinner sig på 3200 möh... Sen eh... sov vi lite till och vips var kl fyra på eftermiddagen = där gick den dagen. Precis som planerat. Men vi räddade det ganska bra genom att ta oss ut på stan och prata med lite turistbyråer om vilka vandring som gällde för området. Lonely Planet hade också rekommenderat ett backpacker-café som lät mysigt så vi begav oss dit. Helt rätt! De hade hur mycket böcker som helst att låna/byta, låga soffor, smaskenspajer i disken, skön retromusik, växter + världens godast mackor! 

På hembakat (vad heter det nu igen... integral) mörkare toastat bröd, ost och bacon plus alla sorters grönsaker vi ville, det blev såååå gott!!! Sen satt vi och läste om vandringar tills caféet stängde. Eftersom vi inte hann beställa några sötsaker var vi tvugna att gå till ett annat café och äta upp oss och hinna läsa på lite mer. Huaraz är nämligen vandringsmekkat här i Peru och det finns hur många rutter som helst! Sen det här med kompletta kartor och tidspann kunde variera beroende på guidebok för samma trail så det gällde att läsa på. Vi gick iaf till ett annat café (också rekommenderat av LP) som var helt underbart! Två våningar med öppet igenom i mitten, ett helt litet bibliotek, stora målningar på väggarna, en brasa, ännu skönare soffor! Vi beställde varm choklad, chokladtårta och äppelpaj :P Ska vi ut och bränna fett i några dagar så måste vi ju bygga på lagret J

Då de flesta vandringar ligger på en höjd mellan 3500-4500 meters höjd (minst) så de rekommenderar att man stannar några dagar i staden eller göra kortare vandringar för att vänja kroppen vid den höga höjden. Altidude sickness, som de allt för väl upplyser oss om, är inget man vill ha. Allt ifrån andningssvårigheter, illamående, huvudvärk, yrsel till att hjärnan börjar expandera eller lungorna kollapsa. Så ja, vi tänkte att en dagsvandring till Lagun 69 skulle passa bra.

För att hinna hela vägen dit på en dag och tillbaka igen så gick vi upp kvart i fem. Fixade mat och tog en combi lite efter sex. En timme senare kommer vi fram till Yanguy där vi snabbt slussas vidare till nästa combi (alla turister ska ju till samma ställe så det lokala bussfolket vet alltid vart vi ska). Efter en timme till i denna buss på en bumpig uppförsväg (rutorna var helt igenimmade så vi hade ingen aning om hur bergen såg ut runtomkring oss) blev vi avsläppta där vi skulle börja vandra upp till glacialsjön, eller Laguna 69. Vi kom dit ca 9.20 och det var väl ca 10 grader, dimmigt och grönt runt omkring oss. 

Det var jättefint! Vi började gå genom en dal med massa kossor med höga berg på sidorna och glaciärer på topparna glimtade fram mellan dimmorna. Ganska snart upptäckte vi att – även om vi den här gången knappt hade med oss nånting alls – det går inte att hålla samma gångtempo som vanligt. Vi flåsade på och tog det lugnare istället. Vi hade åkte upp med bilen till ca 3700 meters höjd. Efter en stund började det klättra uppåt och vi gick förbi flera vattenfall, en liten sjö och bergen var helt otroliga runt omkring oss! Men ja, det var väl inte att bara gå, det var sjukt jobbigt! Att ena dagen befinna sig vid havsnivå i Lima och dagen efter bestämma sig att ”Ja! Vi går upp till en glacialsjö på ca 4300 meters höjd!” – är INTE att rekommendera. Marcos klarade det bättre än jag men ibland gick vi fyra steg och behövde stanna och hämta andan. Fyra steg till. Andas. Lite läskigt att inte kunna andras tillräckligt och ett tag var jag rädd att jag skulle bli yr och illamående och vi skulle behöva vända tillbaka. Men långsamt långsamt så kom vi framåt. Vi var de första turisterna som begav oss iväg upp till sjön och jag tror nog att alla efterkommande hann passera oss innan vi kom fram till sjön.

Men väl vi kom fram, wow det var så vackert. Som glacialsjöar är så är de alldeles turkosa och från alla bergstoppar tittar glaciärer fram, lagom nära för att klättra upp och ta på dem (men det var säkert längre än det såg ut!) 

Det hade tagit oss 3,5 timmar att gå dit upp så vi var vrålhungriga och lagom till lunchen så kom haglet J Är man på 4300 meters höjd är det helt ok. På med regnkläder, titta på galen turist som tog ett dopp i isvattnet och efter lite foton började vi röra oss ner igen. Nästan frustrerande lätt hur det var att skutta ner för stigarna (något vi lärt oss från peruanerna; mycket enklare att halvspringa nerför än att ta emot sig för varje steg). På nolltid var vi tillbaka ner igen när vi för varje steg hade kämpat oss uppåt samma sträcka.

Hemvägen blev inte riktigt som vi hade tänkt oss då vi hamnade på en större buss. Det fanns inga sittplatser så vi fick stå upp en timme. Sen skulle några av och vi fick äntligten sitta men bussen tog en evighet på sig att komma fram. Men med den matmängden vi hade kalkulerat räckte in för den enormt långa bussresan. Så lagom till att vi kom tillbaka vid sjutiden (vi hade räknat att komma tillbaka vid typ 4-tiden!) så var vi helt slut!

Dagen efter blev det sovmorgon och strosa runt på stan. Då vi ville ut på en längre vandring kollade vi in lite olika turistbyråer. Nationalparken tillät nämligen bara endagsvandringar utan guide, ville man göra längre var man tvungen att åka med ett företag. Så vi gick efter bokens rekommendationer igen och hittade Galaxia Tours som vi bokade en 4-dagars vandring till Santa Cruz. Det var den finaste och lättaste vandringen sa de men en del av stigen hade spolats bort av en lavin så vi skulle vara tvugna att gå tillbaka samma väg. Det var inte så mycket att göra åt och efter ett antal frågor så var turen bokad. Då vår första vandring var ganska ansträngade så tänkte vi att vi skulle ta ytterligare en dag till innan vi gav oss iväg. Turistbyrån erbjöd is-klättring som en dagstur så vi körde på det med! (Plånböckerna var däremot inte så glada...).

Dagen efter skulle vi åka 7:30 från deras kontor, men först vid 8 så började vi rulla iväg. Det var vi två, ett grabbgäng på åtta muskel-dyra jackor-killar och ett annat par – alla peruaner från Lima. Bilen skumpade iväg och ca två timmar senare hade vi kommit upp i bergen lagom omtumlade (har aldrig åkt på en sån skumpig väg förrut!). Där fick vi en lunchpåse, våra kängor, vantar och hjälmar. Sen skulle vi gå ca en timma fram till glaciären där vi skulle klättra. 

Till den glaciären skulle vi!

Nu hade vi blivit ganska vana vid höjden (vi var väl strax under 4000 meter tror jag) så det var inga problem att gå, men andra pustade och stannade flera gånger. Killgänget stannade 15 gånger för att ta kort på sig själva men till slut kom vi fram. 

Då killarna skulle köra mountainbike ner till Huaraz så skulle de klättra och gå tillbaka först. Men ja, det var ju inte så att de var ivriga att börja utan guiden behövde säga till flera gånger för att de skulle sätta på sig selen och hjälmen etc. Suck, vår tid gick ju ju segare de var. Till slut så började den första av killarna och högg och hackade så mycket han kunde till de andra killarnas sarkastiska hejjarkör. Han kom ingenstans. Har gjorde inte som guiden sa och ramlade ner hela tiden. Nästa. Klarade det inte heller. Eller snarare, det fanns en svår vägg och en lättare vägg och då ingen av machokillarna kunde tänka sig att köra den lätta väggen kom de ingen vart :P. En av killarna högg sig till och med i benet med isskorna och för att de var så sega så var de tvugna att börja gå tillbaka innan alla hade hunnit. Jag och Marcos plus det andra paret som inte hade bråttom kunde stanna kvar med en av guiderna men det visade sig att vi redan var sena då det snart skulle börja regna (och då kunde vi tydligen inte vara kvar...?) så guiden som var kvar var ganska stressad. Marcos började och var bara tvungen att testa den svåra väggen. Han gjorde som instruktören sa men väggen var i princip vertikal (om inte lutade utåt till och med) + att han fick använda repet/fästet för den lättare väggen, så skulle han komma och falla skulle det bli en fin båge rakt in i isväggen. Så det var ingen ide.

På den lättare väggen som inte var lika vertikal klättrade han snabbt upp till toppen. Snart var det min tur och för att nåt skulle hända så körde jag den lättare väggen. Med var sin ishacka i händerna och små spjut fastsatta på kängorna skulle man hacka sig upp. Först ishackorna och sen fot, fot. Hacka hacka, fot fot. Jag märkte ganska snabbt att min ena sko inte var tillräckligt åtsnörad så min stortå slog jag in i isen varje gång jag tog ett steg upp, mm så skönt. Och det var inte alls så tungt som muskelkillarna fick det att se ut, slår man bara in fötterna tillräckligt så behöver man inte hänga i armarna som de gjorde. Men jag blev sjukt trött i händerna av att greppa ishackorna. Jag kom nästan hela vägen upp när både händer och fötter darrade och jag kunde hoppa ner igen. Det var jättekul att testa på (fast med åtsnörda skor!!) men det hade redan börjat dugga så efter ett försök var (på ca 5 min) så var vi tvugna att vända tillbaka. Så vi betalade en hel del för att få klättra i 5 minuter tack vare den stora gruppen. Det var kul, men lite dyrt för det vi fick och själva tanken på att vi bidragit till att hacka sönder en del av en redan smältande glaciär (isberget vi klättade på hade i och för sig redan lossnat från huvudglaciären men ändå) kändes mindre bra. Den krymper redan med ca 5m/år så turister som bit för bit hackar sig upp hjälper ju inte direkt.

Vi kom tillbaka på eftermiddagen och gick och åt Perus nationalrätt: grillade kyckling med pomfritt. Det finns att köpa i så väl varje gatuhörn som på fina restauranger. Vi gick till en LP-restaurang och det var såå gott!

Dagen efter skulle vår längre vandring börja och vi skulle vara på kontoret kl 6. Från förra dagens erfarenheter så kändes det inte så viktigt att vara där prick sex om vi ändå inte skulle åka då så vi tog det lugnt. Fem över sex stod de utanför hostalet och väntade på oss med bilen. Vi hoppade in och vi åkte vidare för att hämta upp de andra som skulle med på vandringen. Men nähä. Där framme i bilen pratade de snabbt om nåt vi inte riktigt hörde. Nåt om nån busstation. Sen stannade de och ville att vi skulle hoppa ut för att ta en annan buss. Vänta nu... När vi bokade turen sa de uttryckligen att vi skulle åka i deras privata bil för att kunna stanna och visa saker på vägen. Men nej, tydligen så hade de tre andra som bokat turen för idag avbokat då en blivit sjuk så nu var vi bara tre som skulle gå. Och tre pers med deras bil skulle bli alldeles för dyrt (i vanliga fall ställer de in om nån avbokar – vilket de inte sa på kontoret) så vi skulle få åka med en vanlig buss istället som åkte dirket. Jaha. Det var precis sånt här som vi hade läst om som vi inte ville skulle hända – vi betalar en massa och sen skiter det sig. Så det stod mellan att vi hoppade av också och åkte dagen efter med den ursprungliga gruppen som planerat eller att vi åkte nu tre stycken. Kl var sex på morgonen och vi hade inga andra planer så ok, vi kör ändå. På hemvägen lovade de oss att vi skulle få den privata bilen och samma guidetur som vi skulle fått på ditvägen. Okej. Så vi gick ur bilen och mötte Albert, en kille i vår ålder från Spanien som var den tredje personen på vandringen.

Det enda sättet att göra vandringar här är som sagt med guide och med guide innebär det åsnor som bär din packning och en kille till som hjälper till och sätter upp tälten och leder åsnorna. Med andra ord skulle vi bara behöva bära det vi behövde för dagen, åsnorna tog maten, tälten, sovsäckar, våra ombyten etc – rubbet. Så det var ganska nice. Jag menar, jag har inget emot att ta vanliga bussar, men betalar vi för en service så vill vi ju ha den. Så vi skulle iaf åka ca 4 timmar upp i bergen och därifrån vandra mellan bergen så långt vi ville och sen vända tillbaka och bli upphämtade med bilen igen. Så jag, Marcos, Albert och gudien Viviana hoppade in i den stora bussen med vanliga resenärer och snart skumpade vi iväg till en öronbedövande hög musik. Och det tog verkligen 4 timmar då bergen är höga vägarna slingriga och bumpiga. Med en medelhastighet på ca 25km/h på fyra timmar så var ju avståndet fågelvägen inte särskillt långt. Med öronproppar lyckade jag sova en hel del, men väl uppe i bergen var det svårare då jag nervöst tittade ut genom fönstret på stupen brevid när bussen ibland behövde zick-zacka sig runt kurvorna. Huva.

Väl framme på andra sidan berget fick vi lunchpåsen och begav oss strax iväg. Första dagen var enkel, vi skulle bara gå i ca 4 timmar och det var mest nedförsbacke och raksträcka. 

Vi gick förbi små byar och små floder och rundade några bergsfötter. Åsnorna med vår arriero, Don Fidel (som ledde åsnorna) hade gått om oss för länge sen och när vi kom fram till campplatsen var tälten redan uppställda. Så förrutom den bumpiga bussresan så hade dagen varit riktigt bra och omgivningen var hur fin som helst. Det var ganska svalt i luften och ibland småduggade det, men i min mening var det det bästa vandringsvädret då man blir varm när man går. Vi hade till och med ett litet toaletttält med en grop i, så det började kännas ganska ok det vi hade betalat för. Guiden började laga middagen och i det större mattältet fick vi varm choklad och lite kex. Middagen var en stor portion soppa och sen en tallrik med ris, potatis och en omelett. Det var till och med efterrätt (nåt geleigt med ”choklad”-smak) men ändå. 

Det var nu som Viviana frågade oss hur vi ville gå dagen efter. Det fanns i princip två alternativ. Antingen skulle vi gå ca 12 timmar till nästa camping och dagen efter gå upp till en lagun och sen gå ca 14 timmar tillbaka. Eller så kunde vi gå 3 timmar till nästa camping och dagen efter missa lagunen och gå upp till ett pass och sen tillbaka samma väg på 6 timmar. Hm. Att gå 14 timmar skulle vi inte klara av (då med endast en liten lunchpåse på hela dagen och det skulle hinna bli mörkt), men att bara gå 3 timmar på en dag ger ju oss en hel dag utan att göra nånting. De hade sagt på kontoret att hela vandringen inte gick att genomföra så vi visste att vi skulle behöva vända tillbaka på samma väg, men vi visste inte att alternativen var så extrema. Så bittra över att vi inte kunde utnyttja tiden maximalt så kom vi fram till följande rutt: dag två skulle vi gå de 3 timmarna till nästa camping men fortsätta upp till passet och sen tillbaka till campingen. Sista dagen skulle vi gå tillbaka samma väg. Det kändes lite trist att vi inte skulle se lagunen men 14 timmar kunde vi inte gå utan mer mat och bra sömn.

Men det var mörkt och vi var alla trötta så vi gick och lade oss tidigt. Det var nu vi upptäckte nästa sak. Sovsäckarna som de på kontoret hade sagt att ”alla var till -10 grader” och ju inte till -10. Den ena var märkt till -1 och den andra var av nåt syntetmaterial och skulle inte klara några minusgrader. Den natten sov jag nästan ingenting för jag låg bara och frös. Marcos sovsäck var lite varmare så han hade sovit relativt bra. Dagen efter var jag hur seg som helst men när vi började komma upp i bergen så gick min trötthet och ilska över Galaxy Tours över och jag njöt mer av landskapet. Hade det inte varit för naturen så hade jag nog inte rekommenderat den här turen. 

Dag 2 var det mer uppåt och ja, inte lika tungt som första dagen men fortfarande en hel del stånkande. Vi kom ganska snabbt fram till campingen och passet låg ca en timme uppåt. Vägen slingrade sig upp mot en liten passage och på vägen fanns det jättemånga fina märken på bergshällen som jag antar att glaciären lämnat efter sig. 

Väl uppe på passet (4760 möh) kunde vi se ut över två dalar, så häftigt! Vi klättrade upp på bergskanten och hade en 360-vy med alla bergen omkring oss! 

Vi hade tur för det var klart just då vi kom upp och fotona fångar inte djupet i bilderna. Alltså var så stort och glaciärerna kändes som bara ett stenkast bort! 

Tappra gruppen uppe på passet med Viviana och Albert.

Vi åt vår lunch till utsikten och gick sen tillbaka till campingen. Den här natten satte jag på mig alla mina plagg jag hade inklusive regnkläder och jag fick sova i den varmare sovsäcken. Det hjälpte inte. Både Marcos och jag låg snurrade runt hela natten till det smattrande regnet utanför och sov nästan ingenting nu heller. När morgonen äntligen kom tittade vi ut på snö! 

Regnet hade frusit under natten och inte konstigt att det varit så kallt med dåliga sovsäckar! Med varmt te till frukost så begav vi oss iväg tillbaka igen. Det var inte så illa att gå tillbaka samma väg för nu såg vi ju faktiskt dalen från ett annat håll och det var lika fint som första gången. Då vi gick vid nio-tiden från campingen så kom vi fram vid halv tre till den sista campingplasten.

Nu var vi längre ner igen så det var inte lika kallt och blött. Så medan Marcos satt vid floden och pysslade så klättrade jag omkring längs med floden med kameran i högsta hugg. Jag hittade små getstigar alldeles brevid floden där växter och lianer klängde sig fast.

Fina bromelior(?) klängde i träden

 Då vi kom så pass tidigt fick vi ett mellanmål på typ friterade vårrullar (fast med korvbitar i) och avocadosås – jättegott! Senare på kvällen blev jag dålig i magen och gick och lade mig. Nu hade vi bett om varmt vatten till våra vattenflaskor som vi kunde sova med och det var jätteskönt. Men jag hade ont i magen så jag kunde inte sova och typ vid tolv så spydde jag. Och jag tänkte inte ge mer detaljer mer än att vara magsjuk när det regnar, är svinkallt och utan riktig toalett är inte det roligaste. Nånting var inte bra med magen så de kommade timmarna så satt jag vid tältkanten och spydde ut det vattnet jag hade lyckats få i mig. Marcos hade väckt Viviana om hon hade något mot mina kräkningar och Don Fidel rekommenderade att koka selleri med oregano. Väl jag fick i mig lite av soppan blev jag genast mycket bättre. Till slut gick det över och vi kunde sova några timmar innan vi skulle upp igen. Sista dagen gick vi långsamt tillbaka och jag såg inte riktigt fram emot en bumpig bilfärd i fyra timmar, men det var ju enda sättet att komma tillbaka. Anledningen till att blev sjuk var nog för att jag brukade spara delar av middagen till att äta till lunch dagen efter, men tonfisk var nog inte så smart att spara. Men sista dagen så var magen bra så det var över relativt snabbt iaf. Hade det varit värre hade de väl fått spänna fast mig över åsnan som hoppade runt på den steniga stigen. 

Bilresan hem hade de faktiskt skickat en egen bil till oss så det kändes mycket säkrare att åka med en mindre 4x4-bil i alla kurvorna men där vi skulle få se fina utsikter längs vägen var det tjockt med dimma. Vi såg ingenting. 

Så det var bara att åka tillbaka till Huaraz. Kroppen längtade så efter en riktigt säng att sova på riktigt i men då vägen var dålig tog det verkligen 4 timmar på otroligt skumpig väg där det var omöjligt att somna. Väl hemma igen åt vi mat, duschade varmt och sov – så underbart!

Senare kollade Marcos upp Galaxia Tours på nätet och de hade fått ganska dåligt rykte där så det blev väl en miss med val av agency. Men Viviana var jättetrevlig, landskapet jättefint, maten hur bra som helst så det enda var väl sovsäckarna som var alldeles för kalla. Bussresan dit var otur, samma med min mage – men annars, så fint!