Inkaleden och Machu Picchu!

Vårt nästa stopp var Cusco i södra Peru och direktbussar fanns inte. Så vi trixade med två olika bussbolag för att inte behöva betala en natt i Lima. Det resulterade i först en bussresa på 16 timmar till Lima. Väl där väntade vi i 5 timmar (vi försökte desperat hitta ett ställe med lugn och ro med det finns ju inte på alla skräniga restauranger där alla har högljudda tv-apparater!!). Därefter tog vi nästa buss till Cusco på 24 timmar. Efter hela den långa resan var jag yr av att stå på stadig mark då hjärnan hade lärt sig att världen skumpade och ständigt bytte riktning. Den här bussen hade också kackerlackor i fönstren (ett bra rekommenderat företag till och med) så jag bytte till en plats vid gången. En annan sak är att de alltid visar filmer på bussarna. Och det spelar ingen roll om vi frågar om engelsk textning (för tydligen finns det inte på filmen – vilket det alltid gör), sen sänker de volymen till minimum så utan text är det omöjligt att hänga med på vad som händer. Är det billigare bussbolag så höjer de däremot volymen till öronbedövande. Vi kom iaf tillslut fram till Cusco på eftermiddagen halvsnurriga och letade upp ett hostal i den mer bohemiska stadsdelen.

Nu var vi ju en hel vecka för tidigt i Cusco så vi hade hur mycket tid som helst att se kyrkor, ruiner och museum. Right. Det gjorde vi ju inte. Det var en underbar vecka där vi faktiskt tog sovmorgon, hängde på hostalet eller drack varm choklad på nåt mysigt café. Vi båda var ganska trötta på ruiner och eftersom vi snart skulle se Machu Picchu genom Inkaleden så kände vi inte att vi behövde så mycket mer. Det fanns djungelturer men de var alla superdyra och var över flera dagar. Djungel finns ju i Bolivia som är billigare så det var inte så svårt val.

Under dessa dagar lyckades vi pricka en stor danstävling i traditionella danser som hölls på stora torget. De höll på i flera timmar med helt otroliga dräkter och samma gnälliga musik – men det var jättefint! 

Vi har även gått en 2-timmars kurs i hur choklad tillverkas på ett chokladmuseum. Lagom till min födelsedag gick vi dit och fick rosta, skala, mosa, dricka vår egen varma choklad och sen temperera och smaksätta vår choklad! Nu några veckor senare har jag fortfarande kvar chokladen – den är jättegod!

Runt om i stan hade vi också sett lappar om Buena Vista Social Club. Vi blev helt exhalterade och trodde att vi kanske skulle pricka nån konsert! Men vi insåg att det stod ”tribute” men vi gick dit ändå och det var asbra musik!

Iaf veckan gick och Inkaleden närmade sig mer och mer. Vi hade bokat vår tur i Januari för att få det datumet vi ville och det var via LP-rekommenderade Peru Treks. Det var asdyrt men vi valde dem för att de skulle behandla sina medarbetare bättre. Det finns nämligen många historier om företag som slussar ut turister och som totalt överbelastar de sk chaskis. Inkaleden måste göras med ett turföretag som har guider, kock och bärare (=chaskis) som bär all utrustning. Innan det var kontrollerat fick chaskis bära över 30kg, fick knappt någon mat eller inget att sova på. När Machu Picchu sedan blev utnämt som världsunder så kom mycket fler restriktioner och alla chaskis kontrolleras. Iaf, vårt företag, Peru Treks, skulle ta bra hand om sina chaskis och ge dem en bra lön så då kändes det ok att lägga ut så mycket pengar. Hela vandringen skulle alltså vara med hela servicen. Vi behövde bära vår sovsäck och liggunderlag + våra egna kläder, vatten och snacks. Resten; maten och tälten och allt därtill står de för.

Så fredagmorgonen kom de 5.40 till vårt hostal och vi fick hoppa in i en stor fin buss. Det märktes på en gång att vi hade valt ett av de dyrare företagen. Vi skulle vara 16 st som gick i vår grupp med totalt 21 chaskis, 2 guider och en kock – så ett ganska stort ekipage. Då Machu Picchu ligger en bit bort skulle vi första dagen åka ca 3 timmar med bussen till en by som heter Ollantaytambo. Då regeringen släpper in max 500 turister varje dag på Inkaleden gör alla samma sak vid samma tidpunkter. Så snart fylldes den lilla byn upp av turistbussar med vandrarturister och bybor ville sälja vandringsstavar, vattenflaskor eller solhattar. Redan innan vandringen hade vi börjat fatta hur stort det var att gå Inkaleden och insåg att våra tidigare vandringar där vi stod ensamma ute i naturen inte skulle vara samma sak nu. Vi hade hört rykten om att vi skulle ha 250 pers framför oss på stigen och 250 pers bakom oss under alla tre dagar och vi blev bara mer och mer avtända. Men vi hade ju redan bokat och betalat så vad ska man göra?

I den lilla byn åt vi frukost och lärde känna de andra i gruppen. De flesta var från Australien, Canada, USA eller London och ingen verkade vara sånna som var ute i skogen på fritiden. De flesta pustade faktiskt ut lite när det såg att majoriteten inte var veteraner vad gäller friluftsliv. Efter frukosten bar det av med bussen igen och snart var vi framme vid ingången till nationalparken. Här fick vi vår sovsäck och liggunderlag som vi skulle bära själva. Vi insåg ni att vi plus en kille till var de enda som bar vår egen packning, resten hade hyrt en extra chaski som bar all deras packning. Det var ju inte som att vi bar tält och mat så särskillt tungt blev det inte. Det gällde mest att snöra in allt på ett bra sätt nära nacken. När allt var fixat och vandringsstaven i högst hugg begav vi oss iväg (med ca 50 andra turister). Knappt 5 minuter senare kom paparazzin fram från en buske och tog bilder på oss (som de sedan alltid försöker sälja på oss) innan vi fick ställa oss i en jättekö för en passkontroll. Efter en del väntande (jag menar, skulle hela vandringen bli så här??) kunde vi äntligen komma iväg och vår försteguide David tog ledningen. Längst bak gick Aldo, vår assisterande guide. Chaskis passerade då och då med ryggekipage minst dubbelt så stora som dem själva men ändå tågade de på i hög fart. Vi kunde inte klaga på att något var jobbigt under hela vandringen just för att chaskiserna gjorde ett så tungt jobb. Våra chaskis såg iaf ut att ha riktigt ryggäckar jämfört med många andra som bara hade enorma knyten om axlarna.

Många Inkaruiner är byggda i olika formationer som man bara se från håll.

Första dagen skulle iaf vara enkel. Vi började gå kanske runt 10-11 tiden och vi tog flera längre pauser på vägen. De sålde snacks och vatten vid varje krön och det kändes snarare som ett långsamt maratonlopp än som en naturvandring. Men jag ska inte bara klaga, miljön var jättefin! Nu var det fortfarande ganska låglänt och bergen tornade upp sig längs sidorna och träd, buskar och blommar hängde över stigen.

Alla äter sedan självklart lunch på samma ställe så efter några timmar kom vi fram till lunchcampingen där varje företag hade sina tält och toaköerna var långa. När vi kom upp till tältet var allt redan iordninggjort, hela chaskiteamet klappade händerna åt vår ankomst (vilket bara kändes pinsamt; de själva gör ju ett så mycket tyngre och slitsammare jobb än vi och så står de och hyllar oss för att vi har orkat släpa oss upp dit. Det kändes snarare sarkastiskt ”Åh, så duktiga små klena turister som har svettat er den lilla biten fram till lunch”....). Vi fick ett glas saft i handen och små plastlådor med vatten i var framställda. Självklart kunde vi inte gå hela vägen till toan för att tvätta händerna utan tvål och vatten fanns vid de små karen och efteråt stod en kille och delade ut pappersservetter att torka sig med. Det kändes sjukt lyxigt! Väl inne i tältet på små fällstolar fick vi förrätt, lunchbuffe och kaffe eller te. David sa att det här kommer troligen vara den bästa maten vi får under hela vår Peru-vistelse och vi började förstå vad han menare. Det var så gott!

Så efter en lång lunch så var det bara några få timmar kvar innan vi skulle komma fram till första lägret. Vi kom längre och längre upp i dalgångarna och förutom åsnor, kor och hundar kunde vi se en och annan kollibri surra förbi. Btw så berättade David att det finns en väg till Machu Piccu som tar 6 timmar att gå men vi kommer ta en annan väg som är den traditionella pilgrimsfärden. Många talar om att Machu Picchu är the Lost city of the Incas, vilket det inte var. Den blev aldrig upptäckt av spanjorerna då Inkafolket förstörde sina stigar för att gömma vägen in till staden. Därför är ruinerna så pass välbevarade och inte nedrivna och ombyggde i kolonialstil som de flesta andra städer. Dessvärre plundrades staden av tjuvar så mycket av guldet och keramiken var redan borta när Machu Picchu kom upp i dagen i modern tid. I alla fall, att veta att det fanns en kortare väg till Machu Picchu än den vi tog var inte direkt motiverande... :P

Vi kom fram till lägret på eftermiddagen och som förväntat var alla tält redan uppställda och det var bara att välja vilket. Byfolk i närheten kom och sålde öl och vatten och snart blev det mörkt och hela vintergatan syntes. Jag är ju då inge vidare på den svenska vinterhimlen (vilket är deras sommarhimmel) men orions bälte kunde vi alla ta ut iaf. Middagen var i buffeform, otroligt god!! Och vi fick flamberade bananer i rom till efterrätt! Vi hade ju betalat för en dyrare vadnring men inte trodde vi att det skulle komma igen i maten! Sovsäckarna var sedan verkligen ner till -15 grader, nytvättade och vi sov hur bra som helst. Sån lycka!

Morgonen efter var det upp tidigt och idag skulle det vara den tuffaste dagen under hela vandringen. I princip skulle vi bara gå uppför hela dagen till ett pass på 4200m, men vi var inte så oroliga – vi har ju gjort värre saker förrut på våra estrapader...

Så vi började gå och den här dagen var det inte lika mycket tjattrande med de andra i gruppen då de flesta pustade och gick med huvudet ner i marken. Höjden kändes av, det verkade inte spela någon roll att vi hade befunnit oss på 3600m i en vecka innan, nu var vi ju ändå närmare 4000m. Efter första lilla kullen, alla genomsvettiga, kom första längre pausen och vi skulle få brunch. David, guiden, hade lovat att vi skulle få popcorn och filmvisning vid nästa stopp men det trodde vi ju inte på. Men nu hade de dukat upp ett bord med smörgåsar, kaffe och te, kakor och faktiskt popcorn! Ska det vara lyx så ska det!

En kille hade fått rådet att man inte alls behöver aklimatisera sig för höjden så han hade flugit in till Cusco dagen innan. Han var helt förstörd av att gå på den höjden men guiderna hade med sig syrgas som han fick andas in. Han ville gå tillbaka men vi peppade honom att gå vidare! Ett annat lite äldre par (50års-åldern jämfört med alla 20-30-åringar) hade problem med knät och funderade också på att vända tillbaka, men de kämpade starkt på de med! Men höjden slår verkligen olika på alla, det spelar ingen roll hur vältränad du är, du kan bli helt nedbruten ändå. Två australiensiska killar tågade på första dagen och var nästan alltid först, men nu på andra dagen tog de det lugnare då ena killen var helt förstörd av höjden. Sen har vi de två brittiska tjejerna som gick i tight, sneakers, coola kepsar och hade tagit med sig muffins och små juicepaket som energipåfyllning! Vi andra hade ju energibarer för att hålla ner på vikten – men har man en chaski som bär ens packning är ju det inget problem. De var helt underbara, men ibland var det svårt att höra vad de sa för den starka brittiska accenten.

Under hela morgonen hade vi fått bära med oss en liten sten upp för berget. Högst upp skulle vi sedan lägga den och önska oss något. Alla tog självklart den minsta grussten de kunde hitta för att släpa stenar upp för Anderna var ju inte riktigt vad vi hade tänkt oss. Det blev iaf tyngre och tyngre att gå. Till slut, efter många längre andningspauser, kom vi upp till passet och såg den belönande fina utsikten utöver två dalgångar. Här uppe skulle vi göra en ritual för att tacka pachamama med vår sten som vi hade tagit med. Vi gick upp på en blåsig liten kulle vid sidan om och alla fick ta fram tre cocablad. Sedan skulle alla i tur och ordning dricka nåt sangria-liknande tacka glaciärerna runtomkring oss på queshua (språket som talades ute på landsbydgen och som var samma som Inkafolket använde). Hälla ut lite sangria på en liten stenhög för fertilitet till pachamama (Moder Jord) och sedan lägga ner stenen invälvd i tre cocablad. Dessa tre blad var för de tre lifstillstånden: nulivet på jorden(puma), efterlivet i himlen(kondor) och innan livet i marken(orm) – de har hur många betydelser som helst! Och självklart önska oss något. Så gjorde tydligen Inkafolket vid det här passet på deras pilgrimsfärd till Machu Picchu. Under hela vandringen hade vi också som sedan att ge en sked av vår soppa till pachamama som tack för allt hon gett oss.

Filosofin är väldigt vacker och något de försöker hålla kvar i de här länderna. Jag menar, de gamla vikingarna offrade också till vår Moder Jord för att vi skulle få bättre skördar så det är ju genomgående jorden runt. Bara det att här värdesätter de fortfarande det tankesättet: hedra och värdesätt naturen för det är den vi lever av och beror av. Det är klart att vi vet att vi får alla våra råvaror från naturen men i vårt tankesätt idag känns det inte som att det finns den tacksamheten och värdnad för naturen. Allt det här låter säkert flummigt (man blir flummig på en sån här resa) men det vi värdesätter och dyrkar idag är pengar. Inte för att jag vet om det kommer växa extra mycket där vi har spillt ut soppa på marken men tanken är fin och som en påminnelse till att ta hand om naturen och att den inte är något som vi självklart att tillgång till utan måste vara värda för att få använda den.

Nog om filosofi, vi kom iaf snart fram till lägret för den andra natten och de flesta stupade in i tältet och sov. Campingen låg högre upp på ena bergssidan men det fanns ändå växtligthet och pårlande bäckar runt omkring. Senare under middagen berättade David historian om dalen. För ca 20-30 år sedan hade Peru väldigt stora problem med terrorism från en inhemsk gerillarörelse Sendera Luminoso (Den belysta vägen). Jag tror de var vänsterradikaler som sedan gick ur styr och började döda den egna befolkningen. Under mer än 15 år utförde de massmord på hela byar och många områden blev helt otillgängliga pga deras verksamhet. I den här dalen hade de gått in och dödat en hel by. Sendero Luminoso blev till slut bekämpat av regeringen i slutet av 90-talet och först på senare år har byarna kunnat återhämta sig. Det var då man hittade denna massgrav i de naturliga grottorna i bland annat den här dalen. Först trodde de att det var gamla Inkalämningar, men efter lite tester såg de att skeletten var relativt nya och kom från trakten. Utan att Machu Picchus-parkägare visste om det hade de då byggt toaletthuset rakt ovanpå den här massgraven. Det sägs därför att dalen är hemsökt av de stackarns offren som vill hämnas sina mördare och bättre blir det inte att 500 turister går på toa rakt över deras gravplats. Många turister och inhemska får mardrömmar om att nån mitt i natten tar tag i fötterna och drar ut en ur tältet skrikandes.

David var bra på att berätta historier och hur mycket av det han sa som var sant vet jag inte, men kolmörkret utanför gjorde inte saken bättre. Väl nere på toaletten sen hörde vi andra turister i kön vars guider hade berättat en helt annan spökhistoria så det kändes genast bättre, att det bara var en turistgrej de hittat på för att liva upp stämningen lite (problemen med Sendero Luminoso existerade så de är inte att förringa!). Så vi gick och lade oss och tänkte inte mer på saken. Jag kan inte dirket säga att jag tror på spöken men den natten hade jag den värsta mardrömmen någonsin, det har aldrig varit så intensivt som då. Morgonen efter vankade jag upp illa till mods och kände mig inte välkommen i den här dalen. Jag menar, vare sig det är sant eller ej så är min hjärna kapabel till att skapa verkligenhet i Davids historier i halvsovande stadium, men det var inte kul! Sjukt obehagligt och ska jag nån gång börja tro på övernaturliga saker så är det här en av dem.

Ingen annan verkade ha haft mardrömmar och hela morgonen var jag sur för att David gett mig en dålig natts sömn (eller för att jag är så lättpåverkad) men väl vi kom upp på nästa pass utanför dalen så kändes det mycket bättre igen.

På andra sidan passet fanns det en Inkalämning som hade fungerat som handelsstation då det var en knytpunkt mellan vägar från de 4 vädersträcken. Lunchen var inte långt borta och efter fick vi faktiskt en halvtimmes powernaps-tid! Mycket uppskattat! Sisa eftermiddagspasset skulle vi upp för det sista passet och dimman kom in. Så tropiskt det kan bli uppe i bergen med mossor, massa växter, blommor och jättepalmer med en tjock dimma bara 10 meter frammåt. Surrealistiskt men härligt. Sista passet såg vi ingenting för dimman täckte all syn och vi började slingra oss nedåt till sista campingen. Det högsta passet (på 4200m) var andra dagen så nu hade de båda passen legat mycket lägre och själva campingen låg på ca 2400m. Stigen ner var helt underbar med orkidéer, lianer, jätteblad och blommor.

Väl framme kunde vi konstatera att Inkaleden inte var särskillt svår men det var skönt att få de jobbiga bitarna avklarade. Här fanns det till och med duschar men vi skippade det – vi hade ju bara med oss ett ombyte för nätterna och inte ens det var så fräscht längre så det kändes inte som att det spelade så stor roll att vänta ytterligare en dag till.

Den kvällen skulle vi ge dricks till chaskisarna och kocken som tack för deras jobb. Vi skulle även sjunga en sång för dem då de skulle framföra en för oss. Jaha, en sång alltså? Ingen hade särskillt mycket inspiration tills Marcos tog fram sina klubbmästeristtalanger (från universitetet) och skrev en egen text till en känd radioplåga som alla känner till i sydamerika. Det var i princip bara jag och Marcos som kunde bra spanska så de andra hymmade mest med. Låten blev bra men hur mycket av det som de fattade vet jag inte. De själva sjöng en väligt vacker sång från trakten på deras speciella sätt att sjunga (lite gnälligt och specillt men fint). Så pinsamt som vanligt att visa upp vår ickekulturella sida jämfört med deras så levande sådan.

Nästa och sista morgonen blev vi väckta kl halv fyra på natten. Upp och äta frukost så snabbt som möjligt och sen skulle alla ner och ställa sig i kö för att bli insläppa till Machu Picchu-området. De öppnar nämligen grinden halv sex och sedan har vi en knapp timme på oss att gå upp till Solporten där Machu Picchu framträder för första gången precis när solen kommer fram. Det lät jättefint och alla typ 15 turistgrupper ville vara där när solen går upp. Alla får givetvis inte plats där samtidigt – därav går alla upp tidigare och tidigare för att ställa sig i kön så man blir en av de första grupperna att komma iväg för dagen. Vi lyckade bli grupp nr 3 och väl där nere fick vi sitta och vänta i ca en timme på att de öppnade. Det kändes inte klokt, skulle vi alla gå på en rockkonsert eller? Sån hets för att komma dit först. David hade sagt att på andra sidan så måste vi alla hålla ihop och gå snabbt, sinkar vi efter missar vi vår plats vid Solporten.

Lite efter halv fem reser sig plötligt alla och vi inser att det har börjat. David går före och fixar papprena så vi bara kan gå igenom kontollen (det är ju ändå en av världens underverk numera så passkontoll lite här och var är kanske inte så konstigt). Då det fortfarande var natt och mörkt ute hade alla pannlamporna i högsta hugg och vi började tåga iväg. Vägen var säkert jättefint, men tid för att stanna och ta foton (sen när det blev lite ljusare) fanns inte, bara springa på. Marcos den stackaren började bli magsjuk och var spyfärdig hela spurten men han klarade det tack vare lite medicin han fått från några andra i gruppen. Några branta svettiga trappor senare och långa stigar kom vi äntligen upp till Solporten och Machu Picchu låg framför oss:

Det var molnigt. Så den timmeslånga hetsvandringen var ju värd... Men bara synen av att faktiskt få se det med våra egna ögon vägde upp att solen inte tittade fram och utsikten var helt otrolig! Själv känner jag att alla har hypat Machu Picchu så pass mycket att jag trodde det skulle vara något jättestort, men väl där uppe var det inte så stort som jag trodde. Den klassiska bilden som man ser visar bara Machu Picchu men inte i dess omgivning, så med de spetsiga bergen runtomkring var det väldigt vackert.

Vägen ner till själva ruinerna var det ingen stress och vi stannade kanske vart 5e minut för att ta foton då de bara kom närmre och närmre. De första turisterna släpps in kl 6 som har tagit bussen upp så när vi kom var det redan en del folk där.

Fota, posa, fota lite till och sen började David guida oss runt bland ruinerna. Flera gånger fick vi vänta på att det skulle bildas plats mellan de små husen för att en annan turistgrupp skulle lämna platsen. Allt var verkligen fint bevarat och enorma stenväggar var så perfekt gjorda att man än idag inte vet hur de lyckades konstruera den. Men det kom mer och mer tursiter för varje minut och det var svårt att ta bilder utan att 20 turister täckte hela sikten:

Efter turen fick vi lite tid själva att gå omkring och vi hade en mötespunkt nere i byn brevid, Aguas Calientes senare på eftermiddagen. Både jag och Marcos var helt slut och ville bara lägga oss och vila lite i gräset. Så fort vi hittat en låg bekväm mur att luta sig mot kom det en vakt med walkietalkie och schasade bort oss. Sitta kunde man göra men inte ligga. Nähä. Okdå, vi kollar runt lite och åker sen tillbaka till Aguas Calientes och tar det lugnt där. Så vi började gå upp mot ett torn som skulle ha en så kallas energisten. Strax blev vi tillsagda igen för vi gick ju åt fel håll. Man fick bara gå upp på kullen från ett visst håll, annars störde vi trafiken. Det var inte så tjockt med tursiter att vi skulle falla av stigen om vi gick mot strömmen men nej, regler var regler och även om vi frågade så sa de bara att så är det. Helt slut, hungriga, solen stekte och att Marcos var dålig i magen gjorde tyvärr hela vistelsen ganska bitter och det var svårt att njuta när vakter stirrar på en hela tiden så vi inte strider mot några osynliga regler (det fanns tillexempel inga skyltar om att man bara fick gå ett håll). Så ganska så sura med lågt blodsocker gick vi runt hela varvet för att komma upp, tog lite bilder och gick tillbaka hela rundan. Marcos gick sedan tillbaka till där bussarna gick för att hitta nåt att äta (de tar hutlösa priser för allt!) och jag sprang runt lite själv för att se den sista delen. I de lugnare delarna av ruinerna kunde man se små chinchillor – typ kaninekorrar som var jättesöta! Sen gick jag ner till bussarna jag med, fick en stämpel i passet om att jag varit i Machu Picchu och sen åkte vi ner till Aguas Calientes.

Den byn lever bara för turisterna och allt är sjukt dyrt. Det finns varma källor där som alla går till men Marcos var dålig i magen så vi hängde på restaurangen hela eftermiddagen. På kvällen skulle vi sen ta turisttåget tillbaka till Ollantayatambo (kostar ca 300 spränn för 1,5 timmar) och därifrån buss tillbaka till Cusco. Lagom tillbaka i Cusco vid tio-tiden var alla helt slut och den natten sov vi så bra! Marcos blev bättre och dagen efter stannade vi bara på hostalet hela dagen och tog det lugnt, så skönt!