Vårt nästa stopp var Cusco i södra Peru och direktbussar fanns inte. Så vi
trixade med två olika bussbolag för att inte behöva betala en natt i Lima. Det
resulterade i först en bussresa på 16 timmar till Lima. Väl där väntade vi i 5
timmar (vi försökte desperat hitta ett ställe med lugn och ro med det finns ju
inte på alla skräniga restauranger där alla har högljudda tv-apparater!!).
Därefter tog vi nästa buss till Cusco på 24 timmar. Efter hela den långa resan
var jag yr av att stå på stadig mark då hjärnan hade lärt sig att världen
skumpade och ständigt bytte riktning. Den här bussen hade också kackerlackor i fönstren (ett bra
rekommenderat företag till och med) så jag bytte till en plats vid gången. En
annan sak är att de alltid visar filmer på bussarna. Och det spelar ingen roll om
vi frågar om engelsk textning (för tydligen finns det inte på filmen – vilket
det alltid gör), sen sänker de volymen till minimum så utan text är det
omöjligt att hänga med på vad som händer. Är det billigare bussbolag så höjer
de däremot volymen till öronbedövande. Vi kom iaf tillslut fram till Cusco på
eftermiddagen halvsnurriga och letade upp ett hostal i den mer bohemiska
stadsdelen.
Nu var vi ju en hel vecka för tidigt i Cusco så vi hade hur mycket tid som
helst att se kyrkor, ruiner och museum. Right. Det gjorde vi ju inte. Det var
en underbar vecka där vi faktiskt tog sovmorgon, hängde på hostalet eller drack
varm choklad på nåt mysigt café. Vi båda var ganska trötta på ruiner och
eftersom vi snart skulle se Machu Picchu genom Inkaleden så kände vi inte att
vi behövde så mycket mer. Det fanns djungelturer men de var alla superdyra och
var över flera dagar. Djungel finns ju i Bolivia som är billigare så det var
inte så svårt val.
Under dessa dagar lyckades vi pricka en stor danstävling i traditionella
danser som hölls på stora torget. De höll på i flera timmar med helt otroliga
dräkter och samma gnälliga musik – men det var jättefint!
Vi har även gått en
2-timmars kurs i hur choklad tillverkas på ett chokladmuseum. Lagom till min
födelsedag gick vi dit och fick rosta, skala, mosa, dricka vår egen varma
choklad och sen temperera och smaksätta vår choklad! Nu några veckor senare har
jag fortfarande kvar chokladen – den är jättegod!
Runt om i stan hade vi också
sett lappar om Buena Vista Social Club. Vi blev helt exhalterade och trodde att
vi kanske skulle pricka nån konsert! Men vi insåg att det stod ”tribute” men vi
gick dit ändå och det var asbra musik!
Iaf veckan gick och Inkaleden närmade sig mer och mer. Vi hade bokat vår
tur i Januari för att få det datumet vi ville och det var via LP-rekommenderade
Peru Treks. Det var asdyrt men vi valde dem för att de skulle behandla sina
medarbetare bättre. Det finns nämligen många historier om företag som slussar
ut turister och som totalt överbelastar de sk chaskis. Inkaleden måste göras
med ett turföretag som har guider, kock och bärare (=chaskis) som bär all
utrustning. Innan det var kontrollerat fick chaskis bära över 30kg, fick knappt
någon mat eller inget att sova på. När Machu Picchu sedan blev utnämt som världsunder
så kom mycket fler restriktioner och alla chaskis kontrolleras. Iaf, vårt
företag, Peru Treks, skulle ta bra hand om sina chaskis och ge dem en bra lön
så då kändes det ok att lägga ut så mycket pengar. Hela vandringen skulle
alltså vara med hela servicen. Vi behövde bära vår sovsäck och liggunderlag +
våra egna kläder, vatten och snacks. Resten; maten och tälten och allt därtill
står de för.
Så fredagmorgonen kom de 5.40 till vårt hostal och vi fick hoppa in i en
stor fin buss. Det märktes på en gång att vi hade valt ett av de dyrare
företagen. Vi skulle vara 16 st som gick i vår grupp med totalt 21 chaskis, 2
guider och en kock – så ett ganska stort ekipage. Då Machu Picchu ligger en bit
bort skulle vi första dagen åka ca 3 timmar med bussen till en by som heter
Ollantaytambo. Då regeringen släpper in max 500 turister varje dag på Inkaleden
gör alla samma sak vid samma tidpunkter. Så snart fylldes den lilla byn upp av
turistbussar med vandrarturister och bybor ville sälja vandringsstavar, vattenflaskor
eller solhattar. Redan innan vandringen hade vi börjat fatta hur stort det var
att gå Inkaleden och insåg att våra tidigare vandringar där vi stod ensamma ute
i naturen inte skulle vara samma sak nu. Vi hade hört rykten om att vi skulle
ha 250 pers framför oss på stigen och 250 pers bakom oss under alla tre dagar
och vi blev bara mer och mer avtända. Men vi hade ju redan bokat och betalat så
vad ska man göra?
I den lilla byn åt vi frukost och lärde känna de andra i gruppen. De flesta
var från Australien, Canada, USA eller London och ingen verkade vara sånna som
var ute i skogen på fritiden. De flesta pustade faktiskt ut lite när det såg
att majoriteten inte var veteraner vad gäller friluftsliv. Efter frukosten bar
det av med bussen igen och snart var vi framme vid ingången till
nationalparken. Här fick vi vår sovsäck och liggunderlag som vi skulle bära
själva. Vi insåg ni att vi plus en kille till var de enda som bar vår egen
packning, resten hade hyrt en extra chaski som bar all deras packning. Det var
ju inte som att vi bar tält och mat så särskillt tungt blev det inte. Det
gällde mest att snöra in allt på ett bra sätt nära nacken. När allt var fixat
och vandringsstaven i högst hugg begav vi oss iväg (med ca 50 andra turister).
Knappt 5 minuter senare kom paparazzin fram från en buske och tog bilder på oss
(som de sedan alltid försöker sälja på oss) innan vi fick ställa oss i en
jättekö för en passkontroll. Efter en del väntande (jag menar, skulle hela
vandringen bli så här??) kunde vi äntligen komma iväg och vår försteguide David
tog ledningen. Längst bak gick Aldo, vår assisterande guide. Chaskis passerade
då och då med ryggekipage minst dubbelt så stora som dem själva men ändå tågade
de på i hög fart. Vi kunde inte klaga på att något var jobbigt under hela
vandringen just för att chaskiserna gjorde ett så tungt jobb. Våra chaskis såg
iaf ut att ha riktigt ryggäckar jämfört med många andra som bara hade enorma
knyten om axlarna.
Många Inkaruiner är byggda i olika formationer som man bara se från håll.
Första dagen skulle iaf vara enkel. Vi började gå kanske runt 10-11 tiden och
vi tog flera längre pauser på vägen. De sålde snacks och vatten vid varje krön
och det kändes snarare som ett långsamt maratonlopp än som en naturvandring. Men jag ska
inte bara klaga, miljön var jättefin! Nu var det fortfarande ganska låglänt och
bergen tornade upp sig längs sidorna och träd, buskar och blommar hängde över
stigen.
Alla äter sedan självklart lunch på samma ställe så efter några timmar kom
vi fram till lunchcampingen där varje företag hade sina tält och toaköerna var
långa. När vi kom upp till tältet var allt redan iordninggjort, hela
chaskiteamet klappade händerna åt vår ankomst (vilket bara kändes pinsamt; de
själva gör ju ett så mycket tyngre och slitsammare jobb än vi och så står de
och hyllar oss för att vi har orkat släpa oss upp dit. Det kändes snarare
sarkastiskt ”Åh, så duktiga små klena turister som har svettat er den lilla
biten fram till lunch”....). Vi fick ett glas saft i handen och små plastlådor
med vatten i var framställda. Självklart kunde vi inte gå hela vägen till toan
för att tvätta händerna utan tvål och vatten fanns vid de små karen och efteråt
stod en kille och delade ut pappersservetter att torka sig med. Det kändes
sjukt lyxigt! Väl inne i tältet på små fällstolar fick vi förrätt, lunchbuffe
och kaffe eller te. David sa att det här kommer troligen vara den bästa maten
vi får under hela vår Peru-vistelse och vi började förstå vad han menare. Det
var så gott!
Så efter en lång lunch så var det bara några få timmar kvar innan vi skulle
komma fram till första lägret. Vi kom längre och längre upp i dalgångarna och
förutom åsnor, kor och hundar kunde vi se en och annan kollibri surra förbi. Btw
så berättade David att det finns en väg till Machu Piccu som tar 6 timmar att
gå men vi kommer ta en annan väg som är den traditionella pilgrimsfärden. Många
talar om att Machu Picchu är the Lost city of the Incas, vilket det inte var.
Den blev aldrig upptäckt av spanjorerna då Inkafolket förstörde sina stigar för
att gömma vägen in till staden. Därför är
ruinerna så pass välbevarade och inte nedrivna och ombyggde i kolonialstil som
de flesta andra städer. Dessvärre plundrades staden av tjuvar så mycket av
guldet och keramiken var redan borta när Machu Picchu kom upp i dagen i modern
tid. I alla fall, att veta att det fanns en kortare väg till Machu Picchu än
den vi tog var inte direkt motiverande... :P
Vi kom fram till lägret på eftermiddagen och som förväntat var alla tält
redan uppställda och det var bara att välja vilket. Byfolk i närheten kom och
sålde öl och vatten och snart blev det mörkt och hela vintergatan syntes. Jag
är ju då inge vidare på den svenska vinterhimlen (vilket är deras sommarhimmel)
men orions bälte kunde vi alla ta ut iaf. Middagen var i buffeform, otroligt
god!! Och vi fick flamberade bananer i rom till efterrätt! Vi hade ju betalat
för en dyrare vadnring men inte trodde vi att det skulle komma igen i maten!
Sovsäckarna var sedan verkligen ner till -15 grader, nytvättade och vi sov hur
bra som helst. Sån lycka!
Morgonen efter var det upp tidigt och idag skulle det vara den tuffaste
dagen under hela vandringen. I princip skulle vi bara gå uppför hela dagen till
ett pass på 4200m, men vi var inte så oroliga – vi har ju gjort värre saker
förrut på våra estrapader...
Så vi började gå och den här dagen var det inte lika mycket tjattrande med
de andra i gruppen då de flesta pustade och gick med huvudet ner i marken.
Höjden kändes av, det verkade inte spela någon roll att vi hade befunnit oss på
3600m i en vecka innan, nu var vi ju ändå närmare 4000m. Efter första lilla
kullen, alla genomsvettiga, kom första längre pausen och vi skulle få brunch.
David, guiden, hade lovat att vi skulle få popcorn och filmvisning vid nästa
stopp men det trodde vi ju inte på. Men nu hade de dukat upp ett bord med
smörgåsar, kaffe och te, kakor och faktiskt popcorn! Ska det vara lyx så ska
det!
En kille hade fått rådet att man inte alls behöver aklimatisera sig för
höjden så han hade flugit in till Cusco dagen innan. Han var helt förstörd av
att gå på den höjden men guiderna hade med sig syrgas som han fick andas in.
Han ville gå tillbaka men vi peppade honom att gå vidare! Ett annat lite äldre
par (50års-åldern jämfört med alla 20-30-åringar) hade problem med knät och
funderade också på att vända tillbaka, men de kämpade starkt på de med! Men
höjden slår verkligen olika på alla, det spelar ingen roll hur vältränad du är,
du kan bli helt nedbruten ändå. Två australiensiska killar tågade på första
dagen och var nästan alltid först, men nu på andra dagen tog de det lugnare då
ena killen var helt förstörd av höjden. Sen har vi de två brittiska tjejerna
som gick i tight, sneakers, coola kepsar och hade tagit med sig muffins och små
juicepaket som energipåfyllning! Vi andra hade ju energibarer för att hålla ner
på vikten – men har man en chaski som bär ens packning är ju det inget problem.
De var helt underbara, men ibland var det svårt att höra vad de sa för den
starka brittiska accenten.
Under hela morgonen hade vi fått bära med oss en liten sten upp för berget.
Högst upp skulle vi sedan lägga den och önska oss något. Alla tog självklart
den minsta grussten de kunde hitta för att släpa stenar upp för Anderna var ju
inte riktigt vad vi hade tänkt oss. Det blev iaf tyngre och tyngre att gå. Till
slut, efter många längre andningspauser, kom vi upp till passet och såg den
belönande fina utsikten utöver två dalgångar. Här uppe skulle vi göra en ritual
för att tacka pachamama med vår sten som vi hade tagit med. Vi gick upp på en
blåsig liten kulle vid sidan om och alla fick ta fram tre cocablad. Sedan
skulle alla i tur och ordning dricka nåt sangria-liknande tacka glaciärerna
runtomkring oss på queshua (språket som talades ute på landsbydgen och som var
samma som Inkafolket använde). Hälla ut lite sangria på en liten stenhög för
fertilitet till pachamama (Moder Jord) och sedan lägga ner stenen invälvd i tre
cocablad. Dessa tre blad var för de tre lifstillstånden: nulivet på
jorden(puma), efterlivet i himlen(kondor) och innan livet i marken(orm) – de
har hur många betydelser som helst! Och självklart önska oss något. Så gjorde
tydligen Inkafolket vid det här passet på deras pilgrimsfärd till Machu Picchu.
Under hela vandringen hade vi också som sedan att ge en sked av vår soppa till
pachamama som tack för allt hon gett oss.
Filosofin är väldigt vacker och något de försöker hålla kvar i de här
länderna. Jag menar, de gamla vikingarna offrade också till vår Moder Jord för
att vi skulle få bättre skördar så det är ju genomgående jorden runt. Bara det
att här värdesätter de fortfarande det tankesättet: hedra och värdesätt naturen
för det är den vi lever av och beror av. Det är klart att vi vet att vi får
alla våra råvaror från naturen men i vårt tankesätt idag känns det inte som att
det finns den tacksamheten och värdnad för naturen. Allt det här låter säkert
flummigt (man blir flummig på en sån här resa) men det vi värdesätter och
dyrkar idag är pengar. Inte för att jag vet om det kommer växa extra mycket där
vi har spillt ut soppa på marken men tanken är fin och som en påminnelse till
att ta hand om naturen och att den inte är något som vi självklart att tillgång
till utan måste vara värda för att få använda den.
Nog om filosofi, vi kom iaf snart fram till lägret för den andra natten och
de flesta stupade in i tältet och sov. Campingen låg högre upp på ena
bergssidan men det fanns ändå växtligthet och pårlande bäckar runt omkring.
Senare under middagen berättade David historian om dalen. För ca 20-30 år sedan
hade Peru väldigt stora problem med terrorism från en inhemsk gerillarörelse
Sendera Luminoso (Den belysta vägen). Jag tror de var vänsterradikaler som
sedan gick ur styr och började döda den egna befolkningen. Under mer än 15 år
utförde de massmord på hela byar och många områden blev helt otillgängliga pga
deras verksamhet. I den här dalen hade de gått in och dödat en hel by. Sendero
Luminoso blev till slut bekämpat av regeringen i slutet av 90-talet och först
på senare år har byarna kunnat återhämta sig. Det var då man hittade denna
massgrav i de naturliga grottorna i bland annat den här dalen. Först trodde de
att det var gamla Inkalämningar, men efter lite tester såg de att skeletten var
relativt nya och kom från trakten. Utan att Machu Picchus-parkägare visste om
det hade de då byggt toaletthuset rakt ovanpå den här massgraven. Det sägs
därför att dalen är hemsökt av de stackarns offren som vill hämnas sina mördare
och bättre blir det inte att 500 turister går på toa rakt över deras gravplats.
Många turister och inhemska får mardrömmar om att nån mitt i natten tar tag i
fötterna och drar ut en ur tältet skrikandes.
David var bra på att berätta historier och hur mycket av det han sa som var
sant vet jag inte, men kolmörkret utanför gjorde inte saken bättre. Väl nere på
toaletten sen hörde vi andra turister i kön vars guider hade berättat en helt
annan spökhistoria så det kändes genast bättre, att det bara var en turistgrej
de hittat på för att liva upp stämningen lite (problemen med Sendero Luminoso existerade så de är inte att förringa!). Så vi gick och lade oss och
tänkte inte mer på saken. Jag kan inte dirket säga att jag tror på spöken men
den natten hade jag den värsta mardrömmen någonsin, det har aldrig varit så
intensivt som då. Morgonen efter vankade jag upp illa till mods och kände mig
inte välkommen i den här dalen. Jag menar, vare sig det är sant eller ej så är
min hjärna kapabel till att skapa verkligenhet i Davids historier i halvsovande
stadium, men det var inte kul! Sjukt obehagligt och ska jag nån gång börja tro
på övernaturliga saker så är det här en av dem.
Ingen annan verkade ha haft mardrömmar och hela morgonen var jag sur för
att David gett mig en dålig natts sömn (eller för att jag är så lättpåverkad)
men väl vi kom upp på nästa pass utanför dalen så kändes det mycket bättre
igen.
På andra sidan passet fanns det en Inkalämning som hade fungerat som
handelsstation då det var en knytpunkt mellan vägar från de 4 vädersträcken. Lunchen
var inte långt borta och efter fick vi faktiskt en halvtimmes powernaps-tid!
Mycket uppskattat! Sisa eftermiddagspasset skulle vi upp för det sista passet
och dimman kom in. Så tropiskt det kan bli uppe i bergen med mossor, massa
växter, blommor och jättepalmer med en tjock dimma bara 10 meter frammåt.
Surrealistiskt men härligt. Sista passet såg vi ingenting för dimman täckte all
syn och vi började slingra oss nedåt till sista campingen. Det högsta passet
(på 4200m) var andra dagen så nu hade de båda passen legat mycket lägre och
själva campingen låg på ca 2400m. Stigen ner var helt underbar med orkidéer,
lianer, jätteblad och blommor.
Väl framme kunde vi konstatera att Inkaleden inte var särskillt svår men
det var skönt att få de jobbiga bitarna avklarade. Här fanns det till och med
duschar men vi skippade det – vi hade ju bara med oss ett ombyte för nätterna
och inte ens det var så fräscht längre så det kändes inte som att det spelade
så stor roll att vänta ytterligare en dag till.
Den kvällen skulle vi ge dricks till chaskisarna och kocken som tack för
deras jobb. Vi skulle även sjunga en sång för dem då de skulle framföra en för
oss. Jaha, en sång alltså? Ingen hade särskillt mycket inspiration tills Marcos
tog fram sina klubbmästeristtalanger (från universitetet) och skrev en egen
text till en känd radioplåga som alla känner till i sydamerika. Det var i
princip bara jag och Marcos som kunde bra spanska så de andra hymmade mest med.
Låten blev bra men hur mycket av det som de fattade vet jag inte. De själva
sjöng en väligt vacker sång från trakten på deras speciella sätt att sjunga
(lite gnälligt och specillt men fint). Så pinsamt som vanligt att visa upp vår
ickekulturella sida jämfört med deras så levande sådan.
Nästa och sista morgonen blev vi väckta kl halv fyra på natten. Upp och äta
frukost så snabbt som möjligt och sen skulle alla ner och ställa sig i kö för
att bli insläppa till Machu Picchu-området. De öppnar nämligen grinden halv sex
och sedan har vi en knapp timme på oss att gå upp till Solporten där Machu
Picchu framträder för första gången precis när solen kommer fram. Det lät
jättefint och alla typ 15 turistgrupper ville vara där när solen går upp. Alla
får givetvis inte plats där samtidigt – därav går alla upp tidigare och
tidigare för att ställa sig i kön så man blir en av de första grupperna att
komma iväg för dagen. Vi lyckade bli grupp nr 3 och väl där nere fick vi sitta
och vänta i ca en timme på att de öppnade. Det kändes inte klokt, skulle vi
alla gå på en rockkonsert eller? Sån hets för att komma dit först. David hade
sagt att på andra sidan så måste vi alla hålla ihop och gå snabbt, sinkar vi
efter missar vi vår plats vid Solporten.
Lite efter halv fem reser sig plötligt alla och vi inser att det har
börjat. David går före och fixar papprena så vi bara kan gå igenom kontollen
(det är ju ändå en av världens underverk numera så passkontoll lite här och var
är kanske inte så konstigt). Då det fortfarande var natt och mörkt ute hade
alla pannlamporna i högsta hugg och vi började tåga iväg. Vägen var säkert
jättefint, men tid för att stanna och ta foton (sen när det blev lite ljusare)
fanns inte, bara springa på. Marcos den stackaren började bli magsjuk och var
spyfärdig hela spurten men han klarade det tack vare lite medicin han fått från
några andra i gruppen. Några branta svettiga trappor senare och långa stigar
kom vi äntligen upp till Solporten och Machu Picchu låg framför oss:
Det var
molnigt. Så den timmeslånga hetsvandringen var ju värd... Men bara synen av att
faktiskt få se det med våra egna ögon vägde upp att solen inte tittade fram och
utsikten var helt otrolig! Själv känner jag att alla har hypat Machu Picchu så
pass mycket att jag trodde det skulle vara något jättestort, men väl där uppe
var det inte så stort som jag trodde. Den klassiska bilden som man ser visar
bara Machu Picchu men inte i dess omgivning, så med de spetsiga bergen
runtomkring var det väldigt vackert.
Vägen ner till själva ruinerna var det ingen stress och vi stannade kanske
vart 5e minut för att ta foton då de bara kom närmre och närmre. De första
turisterna släpps in kl 6 som har tagit bussen upp så när vi kom var det redan
en del folk där.
Fota, posa, fota lite till och sen började David guida oss
runt bland ruinerna. Flera gånger fick vi vänta på att det skulle bildas plats
mellan de små husen för att en annan turistgrupp skulle lämna platsen. Allt var
verkligen fint bevarat och enorma stenväggar var så perfekt gjorda att man än
idag inte vet hur de lyckades konstruera den. Men det kom mer och mer tursiter
för varje minut och det var svårt att ta bilder utan att 20 turister täckte
hela sikten:
Efter turen fick vi lite tid själva att gå omkring och vi hade en
mötespunkt nere i byn brevid, Aguas Calientes senare på eftermiddagen. Både jag
och Marcos var helt slut och ville bara lägga oss och vila lite i gräset. Så
fort vi hittat en låg bekväm mur att luta sig mot kom det en vakt med
walkietalkie och schasade bort oss. Sitta kunde man göra men inte ligga. Nähä.
Okdå, vi kollar runt lite och åker sen tillbaka till Aguas Calientes och tar
det lugnt där. Så vi började gå upp mot ett torn som skulle ha en så kallas
energisten. Strax blev vi tillsagda igen för vi gick ju åt fel håll. Man fick
bara gå upp på kullen från ett visst håll, annars störde vi trafiken. Det var
inte så tjockt med tursiter att vi skulle falla av stigen om vi gick mot
strömmen men nej, regler var regler och även om vi frågade så sa de bara att så
är det. Helt slut, hungriga, solen stekte och att Marcos var dålig i magen
gjorde tyvärr hela vistelsen ganska bitter och det var svårt att njuta när
vakter stirrar på en hela tiden så vi inte strider mot några osynliga regler
(det fanns tillexempel inga skyltar om att man bara fick gå ett håll). Så
ganska så sura med lågt blodsocker gick vi runt hela varvet för att komma upp,
tog lite bilder och gick tillbaka hela rundan. Marcos gick sedan tillbaka till
där bussarna gick för att hitta nåt att äta (de tar hutlösa priser för allt!)
och jag sprang runt lite själv för att se den sista delen. I de lugnare delarna
av ruinerna kunde man se små chinchillor – typ kaninekorrar som var jättesöta!
Sen gick jag ner till bussarna jag med, fick en stämpel i passet om att jag
varit i Machu Picchu och sen åkte vi ner till Aguas Calientes.
Den byn lever
bara för turisterna och allt är sjukt dyrt. Det finns varma källor där som alla
går till men Marcos var dålig i magen så vi hängde på restaurangen hela
eftermiddagen. På kvällen skulle vi sen ta turisttåget tillbaka till
Ollantayatambo (kostar ca 300 spränn för 1,5 timmar) och därifrån buss tillbaka
till Cusco. Lagom tillbaka i Cusco vid tio-tiden var alla helt slut och den
natten sov vi så bra! Marcos blev bättre och dagen efter stannade vi bara på
hostalet hela dagen och tog det lugnt, så skönt!