Zipline mellan trädtopparna!

Vi kom tillbaka från djungelturen till Rurrenabaque på eftermiddagen och gick för att kolla så att allt var ok med flygbiljetten till La Paz. Vi hade nämligen bokat flyg tillbaka och inte buss då de för nån vecka sedan hade varit en bussolycka där 20 pers dog. Vägarna är tydligen jättedåliga så de hade bara kört rakt ut för ett stup. Så ja, valet var inte så svårt - det är inte riktigt värt att dö för att spara 500 spänn.

Men när vi väl kom till flygkontoret så visar det sig att de har skjutit fram vårt flyg från åtta på morgonen till halv två på eftermiddagen. Jahaja. Det fanns inte så mycket alternativ än att ta den senare så ok. Egentligen gjorde det inte så mycket, det var underbart varmt och skönt och att stanna lite extra gjorde inget. Så vår guide Louis hade pratat om att hans community anordnar zipline eller canopy som det heter. Man åker mellan linor högt uppe i träden. De hade halvdagarsturer så varför inte squeeza in en på morgonen? :D

Nästa morgon åkte vi från hamnen kl 7 på morgonen i en liten smal båt utan tak och det var så härligt ljus på morgonen. Vi kom in i morgondimman sen och allt så såg spöklikt ut men välidgt fint! Snart kom vi fram och började gå en vandring på ca 40 minuter för att komma längre in i djungeln där vi skulle börja och zippa oss ner. Vår guide som vi hade bodde i byn och hon berättade att hittade man en stor orm så brukade de tillaga den för det skulle tydligen vara välidgt bra för synen att äta en viss dela av ormen. Spännande  men inte så aptitretande. Vi gick mest och pratade hela tiden, men ett tag kunde vi hålla tyst och då hörde vi hur apor rörde sig bland lövverket. Jag såg något svart svischa förbi snabbt till ett annat träd och sen var de borta. Härligt att de ändå är så pass nära, men synd att vi inte fick de dem ordentligt.

Marcos och Michaela peppade inför att åka!

Tillslut kom vi iaf fram, fick en snabb genomgång hur man gör och jag började inse att det här faktiskt skulle vara högt upp i träden (ca 40m upp). Men det fanns ingen tid att vara nervös – jag börjar rent av bli ganska van nu :P – och snart stod vi uppe på den första plattformen. Det var HÖGT! Brädorna gungade lite och man såg igenom brädorna. Jag var tydligen först och för att koppla upp min sele på vajjern/linan (de sa att den håller för ca 2000kg så att den skulle gå av skulle ju inte hända) så var jag iaf tvungen att gå ut allra längst ut på kanten, mina tår pekade ut. Herregud, jag ville vända tillbaka men ändå inte – verkligen skräckblandad förtjusning! Ska jag komma över min höjdskräck är det ju ända sättet att utsätta sig för den så det var ju bara att göra det. 

Första linan som uppvärmning...

Vi hade två guider och alltid en på vardera ände så hon som stod kvar med oss kopplade upp mig på linan, kopplade av mig säkerhetslinan, håll högerhanden på linan (vi hade en bromshandske) och den andra på repet som jag hängde i. Sen ville hon att jag skulle sätta mig, alltså hänga mig i selen och att hon med handen sen skulle släppa mig. Är hon galen?!  Skulle jag ta ett steg ut i intet och hänga där medan hon håller i med bara en hand och riskera dra med henne?? (Själklart inte, hon hade ju en säkerhetslina i plattformen, men ändå!) Tyvärr filmade Marcos hur jag i början inte ville släppa taget om plattformen, hela kroppen sa emot! Tjejen var ganska bestämd och beordrade mig flera gånger att Sätt dig ner! Så snart åkte jag iväg till nästa plattform. Första biten tog typ 3 sekunder och jag var redan framme innan jag fattat att jag faktiskt hade lämnat den andra plattformen. 

Så ok, jag får det att låta värre än det var, men första steget ut var sjukt jobbigt, men sen var det bara skitkul! Jag kom först över och bara skrattade och typ skrek av upprymdhet, jag hade ju inte fallit ner och dött. Snart kom Michaela framsusande och var minst lika lycklig. Sist kom Marcos, coolingen som hade gjort det förr, och var hur lugn som helst. Nästa bit var 120m lång (den första kanske 15m) men väl det första steget var tagit och jag susade fram på linan mellan trädkronor och lianer så var det så underbart och fint. Vi såg ju inte marken (tack och lov) utan vi flög runt uppe i trädkronorna – så härligt!

Alldeles för snart var turen över och vi hade åkt från olika plattformar i kanske en 45 minuter tills vi var framme och vi skulle gå tillbaka. Det var helt otroligt och jag vill göra det igen! Vad livet var trist i jämförelse! Men flyget var ju bokat så det var bara att åka tillbaka igen.

Den här gången flög vi med ett militärflyg som var större än det förra planet och landingen i La Paz kändes lite smånervös. Planet skakade en del, tog ut hjulen alldeles för tidigt och ett tag lät det mycket tystare än vanligt. Men till slut kom vi ner och var tillbaka till kylan igen. Det är skönt att man inte är svettig och äcklig hela tiden, vi behöver inte tänka på mygg eller myror men visst är det kallt. Bara på med understället igen! Yay!

Nu var det lite shopping som skulle avklaras och Uyunituren skulle planeras. Uyunis saltöken är känd från hela kontinenten och är väl Bolivias största tursitmål så det fick vi ju inte missa. För att komma dit kunde man delvis ta ett tåg, så för att bryta av lite från alla bussturer vi tagit så bokade vi buss och tåg för två dagar senare.

Pinsamt nog så har vi inte sett mer av La Paz än de gatorna där vi bodde, alltså mitt i turistcentret. Allt var så fint och billigt så vi hann inte med mer tyvärr! Vårt frukosthak blev det svenska cafét, Café del Mundo, som ägdes av Elin, en svensk tjej som vi träffade innan. Verkligen jättetrevlig och har rest mycket med Rosabussarnra (Marcos blev väldigt sugen) och nu har landat lite i La Paz. Hon sålde chokladbollar, muffins, riktigt kaffe bland annat och allt var sååååå gott! En frukost jag testade som var havregrynsgröt med äppelbitar och nötter i med kanel – underbart gott! Jag saknar det cafét varje frukost och då Elin alltid kom och pratade med oss så kändes det som ett hem mitt i den latinamerikanska gatuhetsen.

Första kvällen hade hon rekommenderat en Peña som skulle vara en av de bästa. Då vi hittills faktiskt nästan hade undvikt allt inhemskt (musik och mat = inte så lockande tyvärr) så borde vi iaf göra något kulturellt. En Peña är alltså en restaurang med föreställningar inom folkmusik och dans. Så ok, vi måste ju testa det! Så kl åtta var vi där och efter en liten fördrink började de spela typisk andisk musik med flöjter, charango, guitarr och trummor. Det var bättre än jag trodde och snart kom det in ett dansteam med traditionella dräkter. Det var jättefint och maten var jättegod (de hade en saladsbuffe med ostar, så gott!) och de var ivriga att bjuda upp både mig och Marcos på scenen för att dansa med dem. 

Det var (tyvärr) mer dansare och musiker än gäster så det var i princip ingen som tittade när vi försökte hänga med i deras snabba danssteg. Mot slutet tog de fram de kända djävulsmaskerna (bilden ovan) som ser ut som kinesiska drakar och är hur stora som helst! Det hade varit intressant att få höra historien bakom kläderna och musiken men allt kunde de ju inte täcka i en kväll. Kl tio var det slut och de till och med tände i taket för att visa att nu var det verkligen slut. Snopet att det tog slut så tidigt, men ändå det var ändå värt det!

Vi lyckades hinna med all shopping vi tänkt och på söndagen bar det av mot bussterminalen. Det känns alltid lika sorgligt att lämna ett ställe som varit bra då vi fått förtroende för området och ett hem. Nu när vi är ute och reser och ser så mycket nya saker så är det faktiskt lite jobbigt att behöva ställa om sig hela tiden och hitta nya vanor. Oftast har det faktiskt varit bättre på det stället som vi åkt till så det funkar ju, men ändå – chokladbollarna och riktigt grönt te!! Underbar lyx!

La Paz och djungelturer :)

På vägen till hotelet hade Marcos sett ett thai-ställe så vi letade oss dit för att äta middag senare. Det visade sig att de hade sushi och för tolv bitar var tog de 50kr! De hade riktig soya och det var himmelskt gott!! Den bästa sushin vi har haft i Sydamerika och kanske inte det billigaste vi kunde hitta här men fortfarande billigare än hemma!

Nästa dag var det shopping på agendan men först ville vi kolla upp en djungeltur som vi hört mycket om. En stad norr om La Paz ska ligga precis på gränsen mot den Bolivianska amazonas och ha helt otroliga djungelturer. Antingen kunde man ta en 20 timmars busstur som skulle vara väldigt bumpig och jobbig men för 80kr eller så fanns det flyg på 45min för runt 500-lappen. La Paz är ändå ganska stort så att hitta busstation eller flygbolag var inte det lättaste men vi lyckades hitta en turistbyrå som inte var stängd (det var helg). Vi hade nog kommit överrens om att ta flyget dit och sen bussa tillbaka för att göra en mix på att spara på pengar och tid. Men när vi kollade med flygbolaget så var det helt uppbokat. Till slut efter att åkt till andra sidan stan till ett annat flygbolag så fick vi några platser för dagen efter och de gick på 670kr/pers. Vi sparar ganska mycket tid och besvär (tar det 20 timmar på bumpig väg - då sover man inte! - och hela dagen efter skulle vi ändå inte kunna göra något för att vi skulle vara för trötta). Så det kändes bra och vi hade mailat med ett företag i staden Rurrenabaque som vi skulle göra djungelturen med. Först på eftermiddagen var allt det här avklarat och vi kunde gå ut och kolla in alla småbutiker.

Och de fullkomligt svämmade över! Stickade tröjor, mössor, strumpor, benvärmare, väskor, ryggsäckar, hängmattor, små träfigurer, vantar, tyger, sjalar – det fanns allt i alla dess färger! På 3 timmar lyckades vi avklara en gata på kanske 50 meter, allt var så fint och billigt! Vi insåg att det inte skulle räcka med denna eftermiddag och efter vår tur till djungeln skulle vi spendera mer tid här! 

Nästa morgon begav vi oss iväg mot flygplatsen och lämnade det mesta av vårt bagage på hotelet i La Paz. Efter ett antal småbussar kom vi fram till flygplatsen ca en timme senare och fick sedan vänta ytterligare på flygplatsen. Där träffade vi en annan svensk tjej, Michaela, en superhärlig göteborgska som reste helt själv. Vi bodde senare på samma hostal och åkte på samma turer så det var både skönt och kul att prata lite svenska.

Snart fick vi gå ut till planet som inte var större än för 16 personer. Och det var verkligen jättelitet! Inte lika pluttigt som Nasca-planet men plats för en person på vardera sida och piloterna satt i samma kabin. Snart var vi uppe i luften och planet var ändå förvånadsvärt stabilt och La Paz bredde ut sig. Det är en otroligt stor stad som nog började i dalen men nu har myllrat upp längs bergssidorna och på plattåerna ovan. Vi åkte förbi höga berg och glaciärer och sen svängde vi ner mot djungeln som låg på andra sidan. En enorm grön massa bredde ut sig med slingrande floder kors och tvärs. Efter ca 40 minuter kom vi fram och plötsligt hade vi landat på en gräsbana och bananträden lovade en efterlängtad värme. Väl ute ur planet omringade den fuktiga varma luften oss och det var så underbart! Det var ju såhär vi hade tänkt oss hela Sydamerika! :P

Lilla terminalen vara bara ett hus och vid ingången hittade vi våra namn på en skylt. Förvånade hur det kunde ha gått till, men det visade sig att företaget vi skulle göra djungelturen med, Mashaquipe, hade skickat en för att möta upp oss. Vi hoppade in i en gammal mindre buss med massa andra turister och snart skramlade vi iväg på jordvägarna. Själva Rurrenabaque är pluttlitet och kan avklaras på kanske en kvart. Vi kom fram till kontoret och började lägga upp de följande dagarna. Det finns nämligen två alternativ; antingen åka ut till pampas(våtmarker) och sitta i en båt och se massa djur eller åka ut till djungeln och göra småvandringar där.  De flesta turer går ut till pampas och det finns en mängd olika företag som kör den turen. Men vi har hört rykten om att många företag inte egentligen har licenser för att göra det de gör, de kan krocka in i träd för att fåglar ska flyga upp för bra foton, mata apor så de kommer ut till båtarna – de interagerar och stör djurlivet så aporna är vana vid att få mat. Vissa företag erbjuder till och med vapen så man kan gå ut och skjuta i skogen. Hemskt! 

Så som vi är hade vi fått rekommenderat oss ett hel ento-ekologiskt projekt som var godkända med certifikat och som fiskade pirayor där det faktiskt är tillåtet att fiska. Vi valde djungelturen och kunde åka iväg redan nästa dag. Det blev jag, Marcos och Mikalea med vår guide Louis.

Så åtta på morgonen nästa dag var vi vid kontoret och blev visade till hamnen (eller flodstranden kanske är bättre). Vi skulle nu åka 3 timmar i en långsmal träbåt med tak och vi fick plats två bredvid varandra. Förutom att de nog aldrig har tvättat flytvästarna (då de stank gammal svett!) så var det bekvämt och i vinddraget försvann lukten och det var hur fint som helst och härligt. Då det fläktade perfekt lyckades vi somna lagom tills att vi var framme men på vägen hann vi se en liten cayman och några små sköldpaddor, häger och kungsfiskare (?). 

Först stannade vi till på en liten gård som producerade sockerrör. Vi blev runtvisade deras odlingar och tugga på lite sockerrör – gott! Som att tugga på träfibrer som innehöll hur mycket sött vatten som helst. De hade också en traditioinell kugghjulsmaskin som vi fick använda för att göra sockerrörssaft. 

Vår guide Louis :)

Man sticker alltså in sockerrörsstjälken emellan kugghjulen och driver sedan runt hjulen med en lång hävstång (typ samma position som ett par helikoptervingar) som vi alla sprang runt och tryckte på. Den pressade saften leddes sedan vidare till ett uppsamlingskar. Från detta hällde de sedan upp till oss och pressade i lite färsk lime och citron från träden bredvid och det var jättegott! Genom att koka saften och låta den fermentera får de ut olika alkoholdrycker och en sorts honung. Kul att se!

Sen kom vi af fram till alberget och som en oas mitt i djunglen hade de små hus med myggnät och hängmattor lite överallt. Underbart! Efter lite häng i hängmattor meddelades det att lunchen var färdig och i matsalshuset var det fint uppdukat åt oss. Maten var jättegod och vällagad. Vi fick en halvtimmes siesta sen skulle vi gå ut och gå i skogen lite.

Louis, vår guide, var själv uppvuxen i den här skogen och jagade vildsvin som liten innan det blev nationalpark och det förbjöds. Så han kunde otroligt mycket om olika växter, spår, djurläten, frön och självklart om djur och fåglar. Just nu var skogen väldigt tyst men vi hann se två små gröna papegojor och passera flera motorvägar med arbetarmyror som bär sina små bladbitar. Längs med vissa stammar såg man en grön vibrernade strimma som forslade ner bit för bit av trädets bladverk. Dessa ledde de sedan vidare till jättestäder som var stora jordhögar över ett område av flera kvadratmeter! Han visade även ett giftigt träd vars bark ger stora blåsor och får man saft på sig så har det frätande effekter. Blir man biten av en viss myra  kan man lägga på lite trädsaft från det här trädet som då suger ut giftet. Senast Louis gjorde det var förra veckan då en turist blivit biten...

Det finns även träd som luktar som vitlök och mint men även lokalbedövande växter (Marcos testade att tugga på en och det funkade!). Det finns även ett så kallat vandrande träd. För att hitta var det är bäst ljus kan det flytta sig upp till en meter under en livstid. Den står alltså på sina rötter som små pelare och när den flyttar sig dör rötterna på ena sidan och det växer ut nya på andra sidan. 

Vandrande trädet.

Ett annat jätteträd hade långa stora och höga rötter som Louis förklarade hade som funktion som skyddsläger. Om man tappar bort sig i skogen så kan man slå på rötterna med en liten stock så ekar det i hela skogen. Att skrika når inte lika långt, men det dova starka ljudet hörs från långt avstånd.

Vi fick svinga i lianer, följa rötter som sträckte sig flera 10-tals meter bort från trädet som stora stockar längs marken och otaliga gånger passerade vi stryparväxten som äter upp andra träd. En parasitväxt som använder ett redan vuxet träd som fotfäste och som till en början ser ut som lianer som omringar trädet växer sig sedan starkare och tar all näring från ursprungsträdet. Det fanns allt möjligt och Louis kunde vart enda litet grönt skotts funktion!

Vi kom tillbaka till campingen precis innan det började skymma och direkt när vi kom fram meddelade de att middagen var färdig. God mat som vanligt och efter middagen gick vi ut och tittade på de nattliga små vänner som fanns runt omkring oss. Först trodde jag att vi skulle ut i skogen igen, men nej bara utanför dörren dyker de upp. På ena matsalsväggen hänger en jättespindel som håller på att äta upp en nattfjäril och på palmtaket har tarantulan krupit ur sitt bo. Tarantulaspindlar är så fina och just för att de är så luddiga och fina gör att de inte ser lika obehagliga ut. Tydligen så rör de sig inte längre bort än 50cm från sitt bo, maten kommer till dem istället...

Så gick vi lite längre bort på en stig och såg en fingersmal orm slingra sig genom buskaget. Säkert mer än en meter lång och brunspräcklig, jättefin! Tydligen är ormar ovanliga här så iaf något hade vi fått se. Redan lite smått uppskärrade av jättespindlar, ormar och andra insekter som tycktes kunna hoppa på en mitt i mörkret gick vi vidare ett steg i taget. Louis råkade gå in i ett jättespindelnät en gång och det räckte för oss! Så Louis gick först och kollade med ficklampan på ena sidan sen Mikalea så jag gick lite lugnare av att inte vara först på stigen. Då märkte jag hur jag vid nästa steg hade kunnat trampa på en till orm som höll på att svälja en groda! Den här var också liten och smal och grodan ca 5 gånger större än ormen, men ändå låg den där påkommen mitt på stigen men en groda upptryckt i munnen. När vi kom blev den stressad och försökte slingra ihop sig lite, men med en fet groda var det inte så enkelt. Den stackarn fick agera modell för ett antal närbilder innan vi lät den vara.

Den natten kollade vi noga alla lakan och verkligen stoppade in myggnätet under sängen så inga tarantulas kunde komma in. Men sängen var bra så vi sov gott hela natten utan problem. Nästa morgon gick vi upp till en hel frukostbuffe av lokala maträtter. Små fritterade ostempanadas, papaya, yucabollar och smördeg med manjar är bara några exempel men det var väldigt gott! Idag hade vi valt att gå lite länge och campa ute i skogen (istället för det andra alternativet att gå mindre svängar och sova på campingplatsen igen. Då Marcos tycker om att hålla på med naturmaterial och göra smycken (vilket vår guide också tyckte om) så började Louis att såga till lite nötter som han hade hittat under gårdagen. Snart kom vi iväg iaf och vi alla bar så mycket vi kunde av myggnät, sovsäckar och mat. Nu inser jag att det jag skrev om första dagen lika bra kunde ha inträffat andra dagen då Louis mest var fokuserad på växter och att hitta mer frön att göra smycken med. Vi gick i ett antal timmar rakt genom djungeln, ibland inte ens på stigar, men vi kom alltid ut på småstigar förr eller senare och Louis såg aldrig ut att tveka så det var helt otroligt hur han hittade! 

Vid lunchtid kom vi fram till campingen som var mer som ett regnskydd och ett laga-mat-skydd. Enkelt men tillräckligt och två hängmattor var upphängda. Underbart! Bredvid rann en liten bäck och det var skönt att äntligen få skölja av sig lite. Snart upptäckte vi att det finns sjukt mycket insekter i djungeln. Speciellt små bin, och stora, som är väldigt intresserade av mat. Så lunchen, som var stekt fisk från floden med pasta, blev en kamp att få i sig då man antingen fick vifta bort 10 minibin från att äta maten eller alt byta plats innan de kom igen. Till slut stod vi alla inne i röken från elden för att slippa binen!

Efter lunch var det lite skapande tid och vi satte oss nere vid bäcken med sandpapper och våra nötter och skulle skapa underverk. Vi visste inte om det skulle bli något fint eller alls något av det, men det var fridfullt att bara sitta ner till porlande och pyssla med något. Marcos jobbade på bra med sin nöt (som alla skulle bli ringar) och första steget var att sandpappra till en bra form som vi ville ha. Själva nöten skulle tas bort först, men var det något kvar skulle det torka och lossna med tiden. Sen när de grova dragen var bra fick vi ett finare sandpapper och sist skulle den poleras med aska från äggkartonger eller lite fin jord. Louis själv arbetade snabbt och var snart färdig med en ring till mig och den blänkte hur fint som helst! Den jag själv jobbade med råkade gå sönder, Mikaelas med och när Marcos nästan var färdig med sin och skulle köra ett storlekstest (försöka skaka av den från fingret när den väl satt på) så lossnade den och han hittade den inte. Så vi alla hade väl börjat om ett antal gånger men till slut hade vi alla ett fint resultat. När vi sen kom tillbaka upp igen såg vi att Louis redan hade gjort 3 halsband till oss från en annan nöt. De var fina, men vi var lite besvikna, vi ville ju slipa och fila och fixao ch designa själva! Han tyckte väl vi var för dåliga och ville att vi skulle få med oss nåt riktigt istället... Då han var så entusiastisk så kunde vi ju inte klaga...

På eftermiddagen gick vi ut igen för att se om vi hittade lite fåglar eller djur men det var ovanligt tyst i skogen sa han. En gång såg vi ett par gröna små papegojjor ganska långt upp i träden, annars ingenting. Vi till och med satte oss och bara lyssnade för en stund utan att röra oss, men det enda vi hörde var avlägsna läten. Ett fågelljud låter precis som det klassiska visslingsljudet efter en snygg tjej men när vi väl hittade fågeln som gjorde lätet var den mörkbrun och liten så ingen storvinst där. Så ganska så besvikna så gick vi tillbaka till lägret. Till ljuset av ett stearinljus satt vi sedan och filade vidare på våra ringar innan vi gick och lade oss under myggnäten. Jag trodde vi skulle få sova under bar himmel och bara myggnät, men vi hade ju regnskyddet så det kanske var lika bra. Det hade varit fint att se stjärnorna men då det är så fuktigt ute i skogen så ”regnar” det i princip på morgonen från all morgondagg.

Förrutom att sovsäckarna stank av gammal svett så sov vi bra och vid fem blev vi väckta för att förhoppningsvis höra lite morgonläten. Vi packade snabbt ihop allt, åt frukost och begav oss iväg. Vi hörde inget utöver det vanliga men snart kom vi ut till en utkiksplats. Och vilken utkiksplats det var! Tänk er att ni står på lejonklippan i Lejonkungen och hela djungeln stäcker ut sig kilometer efter kilometer, floder slingrar sig och horisonten skymtar i fjärran... ok, kanske inte så mycket, men näst intill! Från håll såg vi två röda och blåa stora pappegojor flyga över träden, macaw-fåglar tror jag de heter. Sen upptäckte vi att på grenen alldeles ovan satt en ung falk/hök-likande fågel och verkade värma upp/torka fjädrarna i morgonsolen. Efter lite tvättande så var den färdig och flög iväg. 

Sen hörde Louis vildsvin som åt nötter nere i skogen. Jag stirrade ute över djungeln nedanför oss och undrade hur han kunde höra en flock grisar äta nötter?! Efter mycket koncentrerande hörde jag lite knäppande ljud utöver alla fågelläten och lövljud, eller så kunde jag lika bra ha fått för mig ljuden. Louis tyckte iaf att vi skulle gå ner och titta efter om vi såg nägra vildsvin. Så vi klättrade brant ner för kullen genom lianer, lera och slingerväxter tills vi kom till en planare del med massor av bananträd. Louis stannade då och då för att lyssna efter vildsvinen, det var ju ändå så här hande hade växt upp – jagades vildsvin – så efter ett tag kom vi ut till en glänta där några andra turister satt tysta. Louis tecknade att på andra sidan växterna så fanns det en hjord på upp emot 100 vildsvin som åt sin frukost. Än så länge hade de inte känt lukten av oss så vi skulle vara tysta och stilla. Nu kunde jag verklgien höra hur de smaskade och ett ihåligt läte när de knäckte upp nötterna, små grymtanden och lite kvistar som bröts – annars ganska tyst för att vara 100st vildsvin i vår mening!

Efter ett tag så tröttnade Louis, det lät som att vildsvinen var på väg bort, så vi lämnade våra ryggsäckar och började smyga mot ljuden. Vi gick ganska snabbt och ju mer upphetsad Louis blev dest mer blev vi och ibland stannade han och pekade och vad som såg ut som en svart skugga i vegetationen var tydligen ryggen på ett av svinen. Sen plötsligt började det röra sig runt omkring oss, svinen skrek och sprang åt alla håll och Louis efter dem i rusande fast. Med kameran i högst hugg rusade vi alla efter så gott vi kunde i leran och lianerna och en gång fastnade jag mitt i jakten. Tydligen så följer alla svinen ett ledarsvin och om man står strategiskt där ledarsvinet passerar får man se alla andra svin passera på exakt samma väg. Vi såg några, mycket snabbt, men hörde mest höga prasseloch kvistljud och våra egna hjärtslag. 

Det var spännande och kul att äntligen få vara med om något under våra ganska så händelselösa prommenader, samtidigt som vi frågade oss själva – var det här att interagera med naturen? Det som vi dyrt hade betalat för att inte göra, hade vi nyss jagat en hel svinflock? Plötsligt kändes det inte lika bra längre, men då vi vi princip bara skrämde upp dem en gång – och för Louis var det här hur naturligt som helst – så ja, jag vet inte.

Efter det gick vi vidare genom skogen och kom snart ut till floden där en lång träbåt väntade på oss. Vi hoppade i och blev körda till andra sidan stranden där vi skulle bygga en egen flotte. Det lät jättekul och vi skulle sedan rafta ner till det första campingstället! Så vi hoppade ur och började byta om – upptäckte små miniknott som bet och sved hur mycket som helst, jag fick nästan panik! – och medan vi höll på hade de redan börjat bygga flotten. Jag fick säga till dem att vi hemskt gärna ville vara med och bygga flotten så om de kunde vänta en halv minut så skulle vi vara färdiga. Jag var lite trött på att vi inte fick göra något själva men de lugnade sig och vi fick hjälpa till att dra åt den sista stocken. Stockarna är något de använder om och om igen för alla turister men det är ju bättre än att de hugger ner mer skog för vår skull. Så upp på flotten som bara bestod av ett antal ihopbundna stockar men de var förvånadsvärt stabila! 

Louis följde med på flotten som styrman med en lång stav att styra med. Då han hade sina vanliga kläder på sig så kändes det ganska tryggt att vi inte skulle välta och bli uppätna av krockodiler. I och för sig innebar det att rafting skulle det nog inte bli, mer att glida runt på flotten nerför floden. Från att ha gått och svettats i skogen var det nu underbart att svalka fötterna i floden och bara följa med strömmen. Kanske en 45 minuter senare kom vi fram till campingen och efter en dusch och lunch så var det dags att åka hem igen. Vi hade inte sett så mycket djur men var ändå nöjda ändå, turen hade känts genuin och vi hade fått se mycket nytt ändå. Sen var vi alla rejält bitna, stungna och kliiga så det skulle bli skönt att komma bort lite från de värsta svärmarna.

Äntligen Bolivia!

Sedan innan Inkaleden hade vi bokat en nattbuss över till Bolivia och vi hade lyxat till det med full-cama (alltså de dyrare sätena som är bredare, mjukare och som går att fälla ner mycket längre). Vi sov som barn och sex på morgonen kom vi fram till Puno och fick vänta där på att de skulle öppna gränsen mot Bolivia. Puno är Perus stad vid Titicacasjön och i gryningen från bussstationen såg det väligt vackert ut. 

En timme senare var det in i bussen igen och snart var vi framme vid den Bolivianska gränsen. Hoppa av, växla pengar (den Bolivianska valutan står 1:1 med kronor så det är så skönt att inte behöva räkna hela tiden!!), gå till diverse kontor och få lite stämplar och sen hoppa in i bussen igen på andra sidan.

Copacabana vid Titicacasjön.

Den första staden på den Bolivianska sidan om Titicacasjön är Copacabana som är en liten hamnstad och ganska turistig. Vi kom fram vid elva-tiden och åt mat på första bästa café. Här hade vi hört om ett lyxhotel som skulle ha jaccuzi, egen kakelugn och allt specialdesignat i naturmaterial. Då det var ett populärt ställe behövde man reservera stället några veckor innan men det hade vi glömt bort. Marcos sprang iaf upp dit och kollade läget och de hade en reservation där de inte hade kommit än. Hade de inte kommit inom en timme så var rummet vårt. Vi trodde inte att vi skulle få det, jag menar, vem skippar medvetet bort ett så fint hotel? Så vi satt kvar ett tag och vid två gick jag upp dit och hörde mig för. De hade inte kommit så vi hade fått rummet!! Så jag betalade snabbt som bara den för att låsa rummet och sprang ner till Marcos med nyheten. Det kostade 270kr/natt för oss båda och det var lyxhotel! Vad vi älskar att vara i billiga Bolivia när det inte ens kostar för ett sånt ställe!

Senare gick vi upp med våra backpacks och vi blev helt stormförtjusta i rummet! Hotelet är ägt av en tysk man som själv har varit med och byggt upp sju individuella sviter i separata små hus av sten. Träskyltar, målade väggar, fina kakelmålningar, växter, små broar och utanför vårt lilla hus hade vi hängmattor och solstolar. Stora panoramafönster med fina metalbågar emellan vätte ut mot sjön uppe från bergssidan och hela rummet var cirkulärt. Sängen stor och formad som en tårtbit, stora handfat i utkarvat trä, en fin liten eldkamin och duschen hade växter och blått kakel mellan stora stenplattor. Vi var så uppslukade så vi ville inte lämna stället ens för en sekund! Vi kände på en gång att vi ville stanna minst en natt till men bara att gå upp till receptionen kändes kändes jobbigt att lämna det! Efter ett tag gick jag upp och frågade men då hade den redan blivit uppbokad för nästa dag. Genast kändes det jobbigt att bara bo i paradiset en natt men vi njöt ändå. Så vi bestämde att vi skulle köpa lite vin och ostar, boka jaccuzin tills att det blev mörkt och sedan laga till en wook till middag. Jaccuzin var stor och vi fick sällskap av två andra par och det var helt underbart! På 4000m höjd är det ganska kallt om natten, men vattnet var hur varmt som helst och stjärnhimlen ovanför oss. I kanske två timmar satt vi där och ville aldrig gå därifrån. Till slut fick vi dra oss och gå in och vi tände en brasa så det var för första gången på länge varmt och skönt inomhus! Maten blev jättegod och vi sov som kungar den natten.

Jacuzzinbassängen under dagen :)

Nästa dag tog vi en tidig båt till en av öarn i sjön, Solön, som skulle ha en del Inkaruiner men även en del fina utsikter. Det var mysigt att åka båt, det var länge sedan, och väl i land hade vi strålande väder och vi skulle bara hitta upp till huvudstigen som gick längs med hela önsbergsrygg. Det var ju inte så bara då vi valde att skippa ruinerna (de sa att de inte var så speciella om vi precis kommit från Machu Picchu) men en lång stund gick vi bara rakt upp för berget utan nån stig för att komma till huvudleden. Till slut kom vi fram – det är ju fortfarande jobbigt att gå på 4000m) och uppe på kullen skulle vi betala inträde på 15kr. Inte för att det är mycket pengar, men inträde för att få gå på leden? Vi försökte förklara att vi bara skulle gå på stigen och inte gå in i några småbyar eller till ruiner men nej, vi skulle betala ändå. Det tar bort charmen ganska mycket när de kräver pengar utan anledning och jaja, vi fortsatte iaf.  Uppe på bergen var det ett ganska bisarrt landskap. Vi stod ju uppe på en ö i världens högsta och störta inlandssjö men då vi var så högt uppe fanns det knappt nån vegetation utan bara land och vatten. I jorden begynnelse måste det ha sett ut så här, för sjön var så stor så den sträckte sig till horisonten. Vackert men absurt att vi faktiskt befann oss nästan mitt i Sydamerika uppe i Anderna och det finns en helt enorm sjö.

Vi gick och gick och att ta sig från ena ändan till den andra gick ganska snabbt och smärtfritt. För att komma in i nästa by var vi tvugna att betala igen och det gjorde mig bara ännu mer ovilligt till att köpa och bidra till något mer till den ön. Jag kan gärna betala om det känns rimligt och då hjälper jag gärna befolkningen. Men när de tar betalt över något som tillhör naturen så känns det inte genuint. Då har de lärt sig att leva som parasiter på turisterna som bara ska komma och betala. Men ja, turism finns i många olika former och på ganska många ställen är det nog tvärt om tyvärr.

Senare på eftermiddagen åkte vi tillbaka och gick tillbaka för att kolla om nåt rum hade öppnat upp sig på lyxhotelet men det hade det inte tyvärr. Så vi lät väskorna vara kvar där och gick upp för ett litet berg vid sidan om staden för att se solnedgången. Det var molnigt, men utsikten var ändå helt otrolig! Vi gick ner igen och hittade ett billigt hostal och köpte bussbiljetter för tidigt nästa morgon till La Paz (typ 4 timmar ifrån). När vi sedan skulle upp och hämta våra ryggsäckar visade det sig att de hade ett rum ledigt så ville vi ha det så var det vårt. Vi blev hur lyckliga som helst och tackade jag på en gång!

Det här lilla huset hade också hängmattor och stora panoramafönster. På övervåningen var sängen och i liggande ställning kunde vi se stjärnhimlen från sängen! Vi gick och köpte pizza och sen mös vi bara brevid lilla kaminen och satt och läste och lyssnade på musik. Lyx en natt till, vi var så i paradiset!

Dagen efter var check-out vid elva så vi hade flyttat fram vår bussbiljett för att kunna ta sovmorgon och vara i huset så länge som möjligt. Vi hade lätt kunnat stanna en vecka och jag tror ärligt talat att det inte är sista gången vi åker dit!

Så vid ett-tiden tog vi bussen mot La Paz och det visade sig att hotelägaren också skulle in till La Paz – vilket var bra guidning om var vi skulle gå av! Vi körde vår vanliga deal, hitta ett trevligt café och en är ute och kollar hostal. Nu var vi ju i huvudstaden så priserna var automatiskt högre så vi hittade ett halvdyrt men ok hostal mitt på turistgatan. 

Fortsättning följer... 

Inkaleden och Machu Picchu!

Vårt nästa stopp var Cusco i södra Peru och direktbussar fanns inte. Så vi trixade med två olika bussbolag för att inte behöva betala en natt i Lima. Det resulterade i först en bussresa på 16 timmar till Lima. Väl där väntade vi i 5 timmar (vi försökte desperat hitta ett ställe med lugn och ro med det finns ju inte på alla skräniga restauranger där alla har högljudda tv-apparater!!). Därefter tog vi nästa buss till Cusco på 24 timmar. Efter hela den långa resan var jag yr av att stå på stadig mark då hjärnan hade lärt sig att världen skumpade och ständigt bytte riktning. Den här bussen hade också kackerlackor i fönstren (ett bra rekommenderat företag till och med) så jag bytte till en plats vid gången. En annan sak är att de alltid visar filmer på bussarna. Och det spelar ingen roll om vi frågar om engelsk textning (för tydligen finns det inte på filmen – vilket det alltid gör), sen sänker de volymen till minimum så utan text är det omöjligt att hänga med på vad som händer. Är det billigare bussbolag så höjer de däremot volymen till öronbedövande. Vi kom iaf tillslut fram till Cusco på eftermiddagen halvsnurriga och letade upp ett hostal i den mer bohemiska stadsdelen.

Nu var vi ju en hel vecka för tidigt i Cusco så vi hade hur mycket tid som helst att se kyrkor, ruiner och museum. Right. Det gjorde vi ju inte. Det var en underbar vecka där vi faktiskt tog sovmorgon, hängde på hostalet eller drack varm choklad på nåt mysigt café. Vi båda var ganska trötta på ruiner och eftersom vi snart skulle se Machu Picchu genom Inkaleden så kände vi inte att vi behövde så mycket mer. Det fanns djungelturer men de var alla superdyra och var över flera dagar. Djungel finns ju i Bolivia som är billigare så det var inte så svårt val.

Under dessa dagar lyckades vi pricka en stor danstävling i traditionella danser som hölls på stora torget. De höll på i flera timmar med helt otroliga dräkter och samma gnälliga musik – men det var jättefint! 

Vi har även gått en 2-timmars kurs i hur choklad tillverkas på ett chokladmuseum. Lagom till min födelsedag gick vi dit och fick rosta, skala, mosa, dricka vår egen varma choklad och sen temperera och smaksätta vår choklad! Nu några veckor senare har jag fortfarande kvar chokladen – den är jättegod!

Runt om i stan hade vi också sett lappar om Buena Vista Social Club. Vi blev helt exhalterade och trodde att vi kanske skulle pricka nån konsert! Men vi insåg att det stod ”tribute” men vi gick dit ändå och det var asbra musik!

Iaf veckan gick och Inkaleden närmade sig mer och mer. Vi hade bokat vår tur i Januari för att få det datumet vi ville och det var via LP-rekommenderade Peru Treks. Det var asdyrt men vi valde dem för att de skulle behandla sina medarbetare bättre. Det finns nämligen många historier om företag som slussar ut turister och som totalt överbelastar de sk chaskis. Inkaleden måste göras med ett turföretag som har guider, kock och bärare (=chaskis) som bär all utrustning. Innan det var kontrollerat fick chaskis bära över 30kg, fick knappt någon mat eller inget att sova på. När Machu Picchu sedan blev utnämt som världsunder så kom mycket fler restriktioner och alla chaskis kontrolleras. Iaf, vårt företag, Peru Treks, skulle ta bra hand om sina chaskis och ge dem en bra lön så då kändes det ok att lägga ut så mycket pengar. Hela vandringen skulle alltså vara med hela servicen. Vi behövde bära vår sovsäck och liggunderlag + våra egna kläder, vatten och snacks. Resten; maten och tälten och allt därtill står de för.

Så fredagmorgonen kom de 5.40 till vårt hostal och vi fick hoppa in i en stor fin buss. Det märktes på en gång att vi hade valt ett av de dyrare företagen. Vi skulle vara 16 st som gick i vår grupp med totalt 21 chaskis, 2 guider och en kock – så ett ganska stort ekipage. Då Machu Picchu ligger en bit bort skulle vi första dagen åka ca 3 timmar med bussen till en by som heter Ollantaytambo. Då regeringen släpper in max 500 turister varje dag på Inkaleden gör alla samma sak vid samma tidpunkter. Så snart fylldes den lilla byn upp av turistbussar med vandrarturister och bybor ville sälja vandringsstavar, vattenflaskor eller solhattar. Redan innan vandringen hade vi börjat fatta hur stort det var att gå Inkaleden och insåg att våra tidigare vandringar där vi stod ensamma ute i naturen inte skulle vara samma sak nu. Vi hade hört rykten om att vi skulle ha 250 pers framför oss på stigen och 250 pers bakom oss under alla tre dagar och vi blev bara mer och mer avtända. Men vi hade ju redan bokat och betalat så vad ska man göra?

I den lilla byn åt vi frukost och lärde känna de andra i gruppen. De flesta var från Australien, Canada, USA eller London och ingen verkade vara sånna som var ute i skogen på fritiden. De flesta pustade faktiskt ut lite när det såg att majoriteten inte var veteraner vad gäller friluftsliv. Efter frukosten bar det av med bussen igen och snart var vi framme vid ingången till nationalparken. Här fick vi vår sovsäck och liggunderlag som vi skulle bära själva. Vi insåg ni att vi plus en kille till var de enda som bar vår egen packning, resten hade hyrt en extra chaski som bar all deras packning. Det var ju inte som att vi bar tält och mat så särskillt tungt blev det inte. Det gällde mest att snöra in allt på ett bra sätt nära nacken. När allt var fixat och vandringsstaven i högst hugg begav vi oss iväg (med ca 50 andra turister). Knappt 5 minuter senare kom paparazzin fram från en buske och tog bilder på oss (som de sedan alltid försöker sälja på oss) innan vi fick ställa oss i en jättekö för en passkontroll. Efter en del väntande (jag menar, skulle hela vandringen bli så här??) kunde vi äntligen komma iväg och vår försteguide David tog ledningen. Längst bak gick Aldo, vår assisterande guide. Chaskis passerade då och då med ryggekipage minst dubbelt så stora som dem själva men ändå tågade de på i hög fart. Vi kunde inte klaga på att något var jobbigt under hela vandringen just för att chaskiserna gjorde ett så tungt jobb. Våra chaskis såg iaf ut att ha riktigt ryggäckar jämfört med många andra som bara hade enorma knyten om axlarna.

Många Inkaruiner är byggda i olika formationer som man bara se från håll.

Första dagen skulle iaf vara enkel. Vi började gå kanske runt 10-11 tiden och vi tog flera längre pauser på vägen. De sålde snacks och vatten vid varje krön och det kändes snarare som ett långsamt maratonlopp än som en naturvandring. Men jag ska inte bara klaga, miljön var jättefin! Nu var det fortfarande ganska låglänt och bergen tornade upp sig längs sidorna och träd, buskar och blommar hängde över stigen.

Alla äter sedan självklart lunch på samma ställe så efter några timmar kom vi fram till lunchcampingen där varje företag hade sina tält och toaköerna var långa. När vi kom upp till tältet var allt redan iordninggjort, hela chaskiteamet klappade händerna åt vår ankomst (vilket bara kändes pinsamt; de själva gör ju ett så mycket tyngre och slitsammare jobb än vi och så står de och hyllar oss för att vi har orkat släpa oss upp dit. Det kändes snarare sarkastiskt ”Åh, så duktiga små klena turister som har svettat er den lilla biten fram till lunch”....). Vi fick ett glas saft i handen och små plastlådor med vatten i var framställda. Självklart kunde vi inte gå hela vägen till toan för att tvätta händerna utan tvål och vatten fanns vid de små karen och efteråt stod en kille och delade ut pappersservetter att torka sig med. Det kändes sjukt lyxigt! Väl inne i tältet på små fällstolar fick vi förrätt, lunchbuffe och kaffe eller te. David sa att det här kommer troligen vara den bästa maten vi får under hela vår Peru-vistelse och vi började förstå vad han menare. Det var så gott!

Så efter en lång lunch så var det bara några få timmar kvar innan vi skulle komma fram till första lägret. Vi kom längre och längre upp i dalgångarna och förutom åsnor, kor och hundar kunde vi se en och annan kollibri surra förbi. Btw så berättade David att det finns en väg till Machu Piccu som tar 6 timmar att gå men vi kommer ta en annan väg som är den traditionella pilgrimsfärden. Många talar om att Machu Picchu är the Lost city of the Incas, vilket det inte var. Den blev aldrig upptäckt av spanjorerna då Inkafolket förstörde sina stigar för att gömma vägen in till staden. Därför är ruinerna så pass välbevarade och inte nedrivna och ombyggde i kolonialstil som de flesta andra städer. Dessvärre plundrades staden av tjuvar så mycket av guldet och keramiken var redan borta när Machu Picchu kom upp i dagen i modern tid. I alla fall, att veta att det fanns en kortare väg till Machu Picchu än den vi tog var inte direkt motiverande... :P

Vi kom fram till lägret på eftermiddagen och som förväntat var alla tält redan uppställda och det var bara att välja vilket. Byfolk i närheten kom och sålde öl och vatten och snart blev det mörkt och hela vintergatan syntes. Jag är ju då inge vidare på den svenska vinterhimlen (vilket är deras sommarhimmel) men orions bälte kunde vi alla ta ut iaf. Middagen var i buffeform, otroligt god!! Och vi fick flamberade bananer i rom till efterrätt! Vi hade ju betalat för en dyrare vadnring men inte trodde vi att det skulle komma igen i maten! Sovsäckarna var sedan verkligen ner till -15 grader, nytvättade och vi sov hur bra som helst. Sån lycka!

Morgonen efter var det upp tidigt och idag skulle det vara den tuffaste dagen under hela vandringen. I princip skulle vi bara gå uppför hela dagen till ett pass på 4200m, men vi var inte så oroliga – vi har ju gjort värre saker förrut på våra estrapader...

Så vi började gå och den här dagen var det inte lika mycket tjattrande med de andra i gruppen då de flesta pustade och gick med huvudet ner i marken. Höjden kändes av, det verkade inte spela någon roll att vi hade befunnit oss på 3600m i en vecka innan, nu var vi ju ändå närmare 4000m. Efter första lilla kullen, alla genomsvettiga, kom första längre pausen och vi skulle få brunch. David, guiden, hade lovat att vi skulle få popcorn och filmvisning vid nästa stopp men det trodde vi ju inte på. Men nu hade de dukat upp ett bord med smörgåsar, kaffe och te, kakor och faktiskt popcorn! Ska det vara lyx så ska det!

En kille hade fått rådet att man inte alls behöver aklimatisera sig för höjden så han hade flugit in till Cusco dagen innan. Han var helt förstörd av att gå på den höjden men guiderna hade med sig syrgas som han fick andas in. Han ville gå tillbaka men vi peppade honom att gå vidare! Ett annat lite äldre par (50års-åldern jämfört med alla 20-30-åringar) hade problem med knät och funderade också på att vända tillbaka, men de kämpade starkt på de med! Men höjden slår verkligen olika på alla, det spelar ingen roll hur vältränad du är, du kan bli helt nedbruten ändå. Två australiensiska killar tågade på första dagen och var nästan alltid först, men nu på andra dagen tog de det lugnare då ena killen var helt förstörd av höjden. Sen har vi de två brittiska tjejerna som gick i tight, sneakers, coola kepsar och hade tagit med sig muffins och små juicepaket som energipåfyllning! Vi andra hade ju energibarer för att hålla ner på vikten – men har man en chaski som bär ens packning är ju det inget problem. De var helt underbara, men ibland var det svårt att höra vad de sa för den starka brittiska accenten.

Under hela morgonen hade vi fått bära med oss en liten sten upp för berget. Högst upp skulle vi sedan lägga den och önska oss något. Alla tog självklart den minsta grussten de kunde hitta för att släpa stenar upp för Anderna var ju inte riktigt vad vi hade tänkt oss. Det blev iaf tyngre och tyngre att gå. Till slut, efter många längre andningspauser, kom vi upp till passet och såg den belönande fina utsikten utöver två dalgångar. Här uppe skulle vi göra en ritual för att tacka pachamama med vår sten som vi hade tagit med. Vi gick upp på en blåsig liten kulle vid sidan om och alla fick ta fram tre cocablad. Sedan skulle alla i tur och ordning dricka nåt sangria-liknande tacka glaciärerna runtomkring oss på queshua (språket som talades ute på landsbydgen och som var samma som Inkafolket använde). Hälla ut lite sangria på en liten stenhög för fertilitet till pachamama (Moder Jord) och sedan lägga ner stenen invälvd i tre cocablad. Dessa tre blad var för de tre lifstillstånden: nulivet på jorden(puma), efterlivet i himlen(kondor) och innan livet i marken(orm) – de har hur många betydelser som helst! Och självklart önska oss något. Så gjorde tydligen Inkafolket vid det här passet på deras pilgrimsfärd till Machu Picchu. Under hela vandringen hade vi också som sedan att ge en sked av vår soppa till pachamama som tack för allt hon gett oss.

Filosofin är väldigt vacker och något de försöker hålla kvar i de här länderna. Jag menar, de gamla vikingarna offrade också till vår Moder Jord för att vi skulle få bättre skördar så det är ju genomgående jorden runt. Bara det att här värdesätter de fortfarande det tankesättet: hedra och värdesätt naturen för det är den vi lever av och beror av. Det är klart att vi vet att vi får alla våra råvaror från naturen men i vårt tankesätt idag känns det inte som att det finns den tacksamheten och värdnad för naturen. Allt det här låter säkert flummigt (man blir flummig på en sån här resa) men det vi värdesätter och dyrkar idag är pengar. Inte för att jag vet om det kommer växa extra mycket där vi har spillt ut soppa på marken men tanken är fin och som en påminnelse till att ta hand om naturen och att den inte är något som vi självklart att tillgång till utan måste vara värda för att få använda den.

Nog om filosofi, vi kom iaf snart fram till lägret för den andra natten och de flesta stupade in i tältet och sov. Campingen låg högre upp på ena bergssidan men det fanns ändå växtligthet och pårlande bäckar runt omkring. Senare under middagen berättade David historian om dalen. För ca 20-30 år sedan hade Peru väldigt stora problem med terrorism från en inhemsk gerillarörelse Sendera Luminoso (Den belysta vägen). Jag tror de var vänsterradikaler som sedan gick ur styr och började döda den egna befolkningen. Under mer än 15 år utförde de massmord på hela byar och många områden blev helt otillgängliga pga deras verksamhet. I den här dalen hade de gått in och dödat en hel by. Sendero Luminoso blev till slut bekämpat av regeringen i slutet av 90-talet och först på senare år har byarna kunnat återhämta sig. Det var då man hittade denna massgrav i de naturliga grottorna i bland annat den här dalen. Först trodde de att det var gamla Inkalämningar, men efter lite tester såg de att skeletten var relativt nya och kom från trakten. Utan att Machu Picchus-parkägare visste om det hade de då byggt toaletthuset rakt ovanpå den här massgraven. Det sägs därför att dalen är hemsökt av de stackarns offren som vill hämnas sina mördare och bättre blir det inte att 500 turister går på toa rakt över deras gravplats. Många turister och inhemska får mardrömmar om att nån mitt i natten tar tag i fötterna och drar ut en ur tältet skrikandes.

David var bra på att berätta historier och hur mycket av det han sa som var sant vet jag inte, men kolmörkret utanför gjorde inte saken bättre. Väl nere på toaletten sen hörde vi andra turister i kön vars guider hade berättat en helt annan spökhistoria så det kändes genast bättre, att det bara var en turistgrej de hittat på för att liva upp stämningen lite (problemen med Sendero Luminoso existerade så de är inte att förringa!). Så vi gick och lade oss och tänkte inte mer på saken. Jag kan inte dirket säga att jag tror på spöken men den natten hade jag den värsta mardrömmen någonsin, det har aldrig varit så intensivt som då. Morgonen efter vankade jag upp illa till mods och kände mig inte välkommen i den här dalen. Jag menar, vare sig det är sant eller ej så är min hjärna kapabel till att skapa verkligenhet i Davids historier i halvsovande stadium, men det var inte kul! Sjukt obehagligt och ska jag nån gång börja tro på övernaturliga saker så är det här en av dem.

Ingen annan verkade ha haft mardrömmar och hela morgonen var jag sur för att David gett mig en dålig natts sömn (eller för att jag är så lättpåverkad) men väl vi kom upp på nästa pass utanför dalen så kändes det mycket bättre igen.

På andra sidan passet fanns det en Inkalämning som hade fungerat som handelsstation då det var en knytpunkt mellan vägar från de 4 vädersträcken. Lunchen var inte långt borta och efter fick vi faktiskt en halvtimmes powernaps-tid! Mycket uppskattat! Sisa eftermiddagspasset skulle vi upp för det sista passet och dimman kom in. Så tropiskt det kan bli uppe i bergen med mossor, massa växter, blommor och jättepalmer med en tjock dimma bara 10 meter frammåt. Surrealistiskt men härligt. Sista passet såg vi ingenting för dimman täckte all syn och vi började slingra oss nedåt till sista campingen. Det högsta passet (på 4200m) var andra dagen så nu hade de båda passen legat mycket lägre och själva campingen låg på ca 2400m. Stigen ner var helt underbar med orkidéer, lianer, jätteblad och blommor.

Väl framme kunde vi konstatera att Inkaleden inte var särskillt svår men det var skönt att få de jobbiga bitarna avklarade. Här fanns det till och med duschar men vi skippade det – vi hade ju bara med oss ett ombyte för nätterna och inte ens det var så fräscht längre så det kändes inte som att det spelade så stor roll att vänta ytterligare en dag till.

Den kvällen skulle vi ge dricks till chaskisarna och kocken som tack för deras jobb. Vi skulle även sjunga en sång för dem då de skulle framföra en för oss. Jaha, en sång alltså? Ingen hade särskillt mycket inspiration tills Marcos tog fram sina klubbmästeristtalanger (från universitetet) och skrev en egen text till en känd radioplåga som alla känner till i sydamerika. Det var i princip bara jag och Marcos som kunde bra spanska så de andra hymmade mest med. Låten blev bra men hur mycket av det som de fattade vet jag inte. De själva sjöng en väligt vacker sång från trakten på deras speciella sätt att sjunga (lite gnälligt och specillt men fint). Så pinsamt som vanligt att visa upp vår ickekulturella sida jämfört med deras så levande sådan.

Nästa och sista morgonen blev vi väckta kl halv fyra på natten. Upp och äta frukost så snabbt som möjligt och sen skulle alla ner och ställa sig i kö för att bli insläppa till Machu Picchu-området. De öppnar nämligen grinden halv sex och sedan har vi en knapp timme på oss att gå upp till Solporten där Machu Picchu framträder för första gången precis när solen kommer fram. Det lät jättefint och alla typ 15 turistgrupper ville vara där när solen går upp. Alla får givetvis inte plats där samtidigt – därav går alla upp tidigare och tidigare för att ställa sig i kön så man blir en av de första grupperna att komma iväg för dagen. Vi lyckade bli grupp nr 3 och väl där nere fick vi sitta och vänta i ca en timme på att de öppnade. Det kändes inte klokt, skulle vi alla gå på en rockkonsert eller? Sån hets för att komma dit först. David hade sagt att på andra sidan så måste vi alla hålla ihop och gå snabbt, sinkar vi efter missar vi vår plats vid Solporten.

Lite efter halv fem reser sig plötligt alla och vi inser att det har börjat. David går före och fixar papprena så vi bara kan gå igenom kontollen (det är ju ändå en av världens underverk numera så passkontoll lite här och var är kanske inte så konstigt). Då det fortfarande var natt och mörkt ute hade alla pannlamporna i högsta hugg och vi började tåga iväg. Vägen var säkert jättefint, men tid för att stanna och ta foton (sen när det blev lite ljusare) fanns inte, bara springa på. Marcos den stackaren började bli magsjuk och var spyfärdig hela spurten men han klarade det tack vare lite medicin han fått från några andra i gruppen. Några branta svettiga trappor senare och långa stigar kom vi äntligen upp till Solporten och Machu Picchu låg framför oss:

Det var molnigt. Så den timmeslånga hetsvandringen var ju värd... Men bara synen av att faktiskt få se det med våra egna ögon vägde upp att solen inte tittade fram och utsikten var helt otrolig! Själv känner jag att alla har hypat Machu Picchu så pass mycket att jag trodde det skulle vara något jättestort, men väl där uppe var det inte så stort som jag trodde. Den klassiska bilden som man ser visar bara Machu Picchu men inte i dess omgivning, så med de spetsiga bergen runtomkring var det väldigt vackert.

Vägen ner till själva ruinerna var det ingen stress och vi stannade kanske vart 5e minut för att ta foton då de bara kom närmre och närmre. De första turisterna släpps in kl 6 som har tagit bussen upp så när vi kom var det redan en del folk där.

Fota, posa, fota lite till och sen började David guida oss runt bland ruinerna. Flera gånger fick vi vänta på att det skulle bildas plats mellan de små husen för att en annan turistgrupp skulle lämna platsen. Allt var verkligen fint bevarat och enorma stenväggar var så perfekt gjorda att man än idag inte vet hur de lyckades konstruera den. Men det kom mer och mer tursiter för varje minut och det var svårt att ta bilder utan att 20 turister täckte hela sikten:

Efter turen fick vi lite tid själva att gå omkring och vi hade en mötespunkt nere i byn brevid, Aguas Calientes senare på eftermiddagen. Både jag och Marcos var helt slut och ville bara lägga oss och vila lite i gräset. Så fort vi hittat en låg bekväm mur att luta sig mot kom det en vakt med walkietalkie och schasade bort oss. Sitta kunde man göra men inte ligga. Nähä. Okdå, vi kollar runt lite och åker sen tillbaka till Aguas Calientes och tar det lugnt där. Så vi började gå upp mot ett torn som skulle ha en så kallas energisten. Strax blev vi tillsagda igen för vi gick ju åt fel håll. Man fick bara gå upp på kullen från ett visst håll, annars störde vi trafiken. Det var inte så tjockt med tursiter att vi skulle falla av stigen om vi gick mot strömmen men nej, regler var regler och även om vi frågade så sa de bara att så är det. Helt slut, hungriga, solen stekte och att Marcos var dålig i magen gjorde tyvärr hela vistelsen ganska bitter och det var svårt att njuta när vakter stirrar på en hela tiden så vi inte strider mot några osynliga regler (det fanns tillexempel inga skyltar om att man bara fick gå ett håll). Så ganska så sura med lågt blodsocker gick vi runt hela varvet för att komma upp, tog lite bilder och gick tillbaka hela rundan. Marcos gick sedan tillbaka till där bussarna gick för att hitta nåt att äta (de tar hutlösa priser för allt!) och jag sprang runt lite själv för att se den sista delen. I de lugnare delarna av ruinerna kunde man se små chinchillor – typ kaninekorrar som var jättesöta! Sen gick jag ner till bussarna jag med, fick en stämpel i passet om att jag varit i Machu Picchu och sen åkte vi ner till Aguas Calientes.

Den byn lever bara för turisterna och allt är sjukt dyrt. Det finns varma källor där som alla går till men Marcos var dålig i magen så vi hängde på restaurangen hela eftermiddagen. På kvällen skulle vi sen ta turisttåget tillbaka till Ollantayatambo (kostar ca 300 spränn för 1,5 timmar) och därifrån buss tillbaka till Cusco. Lagom tillbaka i Cusco vid tio-tiden var alla helt slut och den natten sov vi så bra! Marcos blev bättre och dagen efter stannade vi bara på hostalet hela dagen och tog det lugnt, så skönt!

Uppror i Cajamarca

Dagen efter (har helt tappat räkningen på veckodagar och datum - det är ju semester!) skulle vi ta en buss på 12 timmar till Cajamarca söderut igen. Den här vägen var enligt Lonely Planet "halft" rekommenderad då vägen var ganska dålig, den tar lång tid men vyerna är helt fantastiska. Med min höjdskräck och inte så stora tilltro till busschafförerna hade jag inte lust att ta den vägen, men Marcos ville. Då flera andra turister hade tagit den rutten och ett av de större bussbolagen körde den sträckan så körde vi på det iaf. Den här gången var det en mindre buss för ca 20 pers (större bussar kunde inte komma över de små slingriga vägarna). Så vi hoppade upp och det bar iväg.

Marcos sov nästan hela förmiddagen men jag njöt mest av landskapet. Först var vi nere i djungel och bredvid en stor brun forsande flod. Sen klättade vi högre och högre upp till mer cloudforest och sen till en del där det var total dimma hela tiden. Väldigt vackert! Men självklart, i början var det jobbigt med de smala vägarna, jordskreden som de tillfälligt försöker laga ihop till en väg igen, eller där stupen naggar in på ena bilspåret. Eller de ständiga kurvorna där de tutar för mötande trafik och när de tvärnitar för att oj det faktiskt kom en till buss och nån ska behöva backa på de smala vägarna med stup längs sidorna. Så ni kanske förstår varför jag inte sov :P Men vår chafför var duktig, körde i ca 25km/h hela tiden och med tiden hade jag inga problem att titta ner på landskapet hundratals meter ner. Då bussen skumpade en del kunde jag inte riktigt ta foton men det var en häftig väg genom bergen då man verkligen kunde se hur landkskapet förändrades.

Områdets kända "nakna" hundar. Här var det en söt liten valp med bara lite fjun på kroppen. Generellt är de fula, men den här var så söt! Fick vår gamla lunchpasta.

Väl framme i Cajamarca, som är en av de större städerna uppe i norra Peru, gick vi på en rekommendation vi hade fått. Vi kom dit men det var inte riktigt ett organiserat hostal. Killen var jätteschysst, men han hade knappt nycklar till rummet och ytterporten, det fanns spindlar överallt och duschen hade mögel överallt. Så, första kvällen hade vi inte så mycket val, det var billigt men senare gick vi ut för att fråga runt efter nåt annat hostal. Allt var absurt dyrt tills vi hittade ett ok hostal där allt verkade stämma så dagen efter hoppade vi dit istället.

Härifrån hade vi lite mer än en vecka på oss innan vi behövde vara i Cusco för Inkaleden, men när vi frågade runt fanns det inte så mycket att göra på egen hand. Vi bestämde oss iaf för att åka ut till några gamla mystiska gravplater strax utanför Cajamarca. Väl där var det bland det tråkigaste Peru hade att erbjuda. En kanske 30m lång vägg i berget där kvadratiska hål var uthuggna. De vet inte så mycket om området så det avklarade vi på ca 5 min. Jaha. Vad gör vi nu då? Vi började gå långsamt mot en annan liten by där de skulle ha varma källor som vi ville besöka. Det var tydligen där som en av de stora Inka-ledarna skulle ha stannat sin krigshärd medan spanjorerna intog Cajamarca. Historien berättar sedan vidare hur Inkafolket försöka ta tillbaka staden men blev totalt nedskjutna av de nya vapnen. Inkaledaren skulle därför gå och förhandla med spanjorerna men de tillfångatog honom och krävde en lösensumma. Den var att fylla ett helt rum med guld och ett annat med silver. För Inkafolket var guld och silver inget värdefullt. Visst de kunde pryda kläder och göra kronor av det av dekorativa skäl men ett handarbete som ett vävt tyg var mycket mer värdefullt. I tygen vävde de in historier och det var en annan yrkesstoltet över hantverket. Så de hade inga problem att smälta ner alla deras fina kronor och prydnadsskulpturer till de guldmynt som spanjorerna ville ha och fylla hela rummet. När allt var färdigt ville de ändå inte släppa honom utan att han skulle omvändas till kristendomen. När han väl hade gått med på det så hängdes han ändå. Det var tydligen det mildare straffet att dö på än för icke-kristna.

Iaf, när vi kom fram till badstället var allt väldigt kommercialiserat och det låg i utkanten av staden så det kände inte så Inka-traditionellt. Där hade de små privata badrum som man fick bestäma temperaturen själv på men bara i en halvtimme. Så det var så skönt med riktigt varmt vatten!

Då allt gått snabbare än vi trodde hann vi med lite glass tillbaka i centrum och sen möta upp några andra resenärer på en veggie-restaurang. Det var i särklass det godaste vi har ätit hittills! Dagen efter bokade vi en tur till Cumbe Mayo med en tur som vi hade läst på internet som skulle vara bra. Den var över halva dagen, var inte särskillt dyr och skulle ta oss till ett område med höga stenformationer och ett gammalt Inka-vattenledningssystem. Vi hade tur med vädret och mitt uppe på en kulla stack det upp bergsspjut sporadiskt. Det är svårt att förklara med häftigt var det! 

Antagligen var det vulkaniska bergarter där omkringliggande bergarter vittrat bort och lämnat skelettet kvar. Senare kom vi fram till långa kanaler som de använde för att mäta grundvattennivån med. På det sättet kunde de avgöra om det varit en bra regnsäsong eller inte. Kilometerlånga kanaler där höjdnivån på vattnet inte var mer än några meter. Om något så var Inkafolket bra ingengörer.

Skum liten skorpioninsekt där ute bland stenarna...

Väl tillbaka sen började vi se en hel del poliser på gatorna och runt torget. Vi hade läst om att de har problem med gruvorna i närheten. Amerikanska företag köper upp mark och tar ut mineraler från marken via metoder som är högst skadliga för marken runt omkring. Böndernas jord förgiftas och de har protesterat flera gånger men om de betalar 200 miljoner dollar per kvadratmeter (något i den stilen) så är det svårt för en fattig regering att säga nej. Just nu ville de öppna en till gruva och de skulle nu i dagarna presentera resultatet efter en miljökonsekvensutredning som de skulle ha gjort. I november förra året hade det varit så stora protester att de stängde av hela staden och det var utegångsförbud i två veckor. Så den här gången var polisen beredda. Alla vet att resultatet kommer att bli dåligt så en polis som vi pratade med sa att de just nu skeppar in 1000 poliser till Cajamarca.

Jag jämförde siuationen med när det blev stadskupp i Honduras och där var det  inget problem för turister. Men där borta hade jag nog bara tur och då vi inte är särskilt pålästa om peruansk politik så vet vi faktiskt inte hur snabbt en situation ska förändras. Så vi alla bestämde oss att det var inte värt att bli fast i Cajamarca om något skulle hända så var det lika bra att åka medan det var lugnt.