Sömnlös natt...

På väg från regnovädret i världens torraste öknar ville vi hinna upp till Iquique, den näst-mest norra staden i Chile.

Never ending roads. Det var så raka långa sträckor så vägen försvann bortåt horisonten.

Majoriteten av Chiles norra kust såg ut så här.

Lunchstoppet som visade sig vara den lokala soptippen. På vardera sida om Marcos stupade det ner mot vattnet och pryddes av den mest förekommande floran här: plast. Det är som att den växer ur marken och det verkar höra till den allmänna uppfattningen, att plast hör hemma i naturen. Längs vägen finns skyltar om att man inte ska skräpa ner för att slippa böter, men de upplyser inte om själva anledningen till att man inte ska skräpa ner. Jag tror inte de vet varför.

Iaf så hann vi inte fram till Iquique. Pga det vanliga (optimistisk tidsplanering, tröga lastbilar som det dröjde innan vi kunde köra om) så blev vi försenade. Men vi hade ju tältet med oss och mat och snacks var det ju inte ont om i den överlastade bilen so it was all set! Efter en tunnel såg vi en fin klippig strand där det dessutom fanns ett annat tält så vi slog till. Vi körde ner precis vid solnedgången och fastnade direkt: så många fina snäckor!!

Söt mini-klo!

Juste, vi skulle ju sätta upp tältet! Vi hann få iordning allt innan det blev alldeles för mörkt och sen blev det verkligen kolsvart. Lite senare kom en tjej förbi och frågade om vi hade sett fyra barn leka vid vattnet. De hade gått ner för mer än en timme sen men inte kommit tillbaka och nu var det mörkt. Konstigt att vänta en hel timme i kolmörker utan att ropa efter dem tyckte vi. Vi erbjöd vår hjälp (det var tjejens morbror och två till som dök upp) att leta men de ville inte ha hjälp men de kunde låna en ficklampa och så försvann de. Konstigt.

Plötsligt kändes mörkret väldigt kompakt och då vågorna dånade mot klipporna kunde man verkligen inte höra om nån ropade. Vi kurade ihop oss kring vår ficklampa och vi fick nästan för oss att det var en spökfamilj vi träffat som gick runt och letade efter sina försvunna barn! Jag är inte mycket för spöken men just då kändes det väldigt verkligt! Vi hörde inget på ett bra tag men vi hade öronen på helspänn om vi skulle se barnen som antagligen letade efter familjen.

En stund senare kom en bil körandes och det var samma personer som meddelade att de hade hittat barnen och tackade för ficklampan. Det kan ju ha varit en till bil uppe på vägen för 8 pers i en bil skulle ha varit trångt... de gav lite konstiga vibbar helt enkelt. Men de åkte och av någon anledning andades vi ut. Senare mitt i natten tyckte några ungdomar det var kul att hälsa på och spela jättehög musik och vi alla låg vakna ett bra tag den natten.