San Pedro de Atacama

Nu skulle vi ut till en av Chiles mest kända saltöknar som även är del av världens torraste områden. Så efter Antofagasta bilade vi in mot land istället, upp mot bergen. Fotot ovan är taget från bilen och ser lite oroande ut men ute i öknen regnar det ju inte så det är nog ingen fara. Vi kom fram till campingen på kvällen, Los Perales som var bland de billigare (4000 pesos = 57kr/natt). Dagen efter utforskades den lilla byn - som enligt Lonely Planet har ca 3000 invånare, men minst 10x så många turister!

Det fortsatte att vara molnigt och när vi frågade turistföretag så fick vi veta att just nu har den bolivianska vintern slagit till. Alltså en gång om året så drar stora ovädersstormar in från den bolivianska platån och nästan alla parker runtomkring var stängda. Yay. Vi åker längst ner i Chile och Torres del Paine är stängd, sen åker vi upp till öknarna och de är också stängda - precis när vi kommer!!! Men innan frustrationen hinner komma så hittar vi ett litet företag som fortfarande har turer till Valle de la Luna (Måndalen). Så vi gör en deal och åker efter deras buss och betalar bara för guiden och framåt eftermiddagen begav vi oss iväg. 

Det var en helt otrolig tur och inga av mina bilder kan ens fånga hur stort och mäktigt det var! Marcos har en del snygga bilder här ifrån som jag får lägga till senare så än så länge är det bara mina få. Guiden vi hade var påläst och gav en genomgång av min tvååriga utbildning på en halvtimme, alltså om hur landskapet bildades - helt fascinerande!

Här där vi stod och tittade ut över utsikten och sprang runt och tog foton började håret bli elektriskt och reste sig. När jag tog på det fick jag en liten stöt. Snart insåg vi att luften var så pass fuktig och elektrisk laddad (av den inkommande stormen) så sträckte man upp handen och öppnade och stängde den så lät det ett ganska högt surrande ljud! Alla var helt exhalterade över vad som hände och guiden hade aldrig varit med om nåt likande förut! Marcos tyckte det var jättekul att jaga mig för att ge stötar och höll man två fingar nära varandra kunde man höra laddningen gå emellan dem!!! Jag vågade inte ta ut min kamera, men de andra försökte filma ljudet men det blåste en del så det hörs knappt. Men så coolt!!! Då vi stod uppe på ett berg med ovädret runtomkring kunde man se blixtarna slå ner från alla håll och öronbedövande åska, så mäktigt!

Pricken i mitten är en kille från gruppen.

 Det här var marken uppbyggd av: gömda kristaller i lera!

Las tres Marias (de tre Mariorna). Och för en svensk ser det vita ut som snö, men icke! Det är salt! Alltså:

Salt!

Vi åkte vidare till andra bergskammar och klättrade upp, landskapet var verkligen som hårt vispad grädde fast av brunorange sten och sand. Helt knäpptyst när det inte blåste.

Ungefär nu när solen hade gått ner så började det verkligen börja regna och vi var alla ganska blöta. Ingen hade tänkt på om det regnade lika mycket borta vid campingen men det var säkert bara här så vi stannade kvar en stund till. När vi sen åkte hem började det mörkna och lagom vid campingen var det kolsvart och regnigt. Tältet var helt genomblött och ena pinnen som höll upp tältet hade brutits mitt itu och började göra hål i duken! Och det regnade och var lerigt och vi hade inte ätit = inte den mysigaste stunden under resan direkt! Alla var sura och griniga och det började läcka in genom tältet och folk gormade utanför.

Men tältet höll faktiskt någorlunda och morgonen efter, relativt torra, var det bara att börja torka och städa bort all lera :P Senare fick vi höra att alla parker nu var stängda pga regnet och turister som dröjt sig kvar senare än oss hade fastnat med bilen i leran och fick lämna den och gå tillbaka. Så vi packade ihop och åkte därifrån. Nu fick det vara nog! En annan gång får vi komma tillbaka till San Pedro de Atacama för det finns nog så sjukt mycket häftigt att se och göra här, men åk inte då den Bolivianska vintern är där!