Trasig bil...?

Vi kom fram på förmiddagen till Iquique och landade på ett hostel från Lonely Planet som låg mitt i centurm. Vid den här tidpunkten hade mina kamerabatterier tagit slut (och mitt extrabatteri mystiskt helt slocknat förgått) så bilderna här är från Marcos.
Som sagt, vi kom fram, lastade ur bilen och just som vi skulle åka till en parkering så reagerar inte bilen. Den är helt död. Har vi kört slut på bilbatteriet?! Vi testar och kollar allt vi kan komma på, ringer diverse kusiner och farbröder (bland annat ägaren till bilen...) för att ta reda på var felet ligger. En kille stannar upp och vill hjälpa till, det här med bilar det är ju till för starka karlar. Då jag än så länge inte har körkort tänker jag inte göra något tekniskt uttalade om vad som egentligen hade gått snett. Men ledaren mellan batteriet och säkringarna hade oxiderat igen (?) så strömmen gick inte igenom. Med mekaniker farbror Hernan så lyckades vi blanda ihop lite bikarbonat och kokat vatten för att lösa upp det. Jag ska inte gå in på detaljer men det var lite nervöst där ett tag, det var ju inte våran bil....! Det var söndag så inga verkstäder var öppna om vi inte hade klarat det, men sen startade bilen snällt igen och vi kunde lugnt utforska stan. Det första valet blev stranden:

Då vi bodde mitt i centrum så såg vi inte så mycket mer än vad de ville visa för turisterna. Här var allt väldigt fint och småskaligt, lugnt och turistvänligt. Staden var enorm runt omkring oss, men jag tror inte att det vi såg var särskilt representativt för det som Iquiqueños ser.

Om man inte aktar sig för...

Nä, tänkte väl det.

Nästa dag åkte vi till Chiles andra tax-free zone aka mega shoppingcenter. Efter ett antal timmar av allt skrän, blinkande skyltar och samma gojs i alla butiker var vi färdiga och vi åkte och campade på en högst anspråklös strand. Denna natt sov vi alla gott :) Nu bär det av mot Chiles mest norra stad Arica, precis vid gränsen till Peru!

Sömnlös natt...

På väg från regnovädret i världens torraste öknar ville vi hinna upp till Iquique, den näst-mest norra staden i Chile.

Never ending roads. Det var så raka långa sträckor så vägen försvann bortåt horisonten.

Majoriteten av Chiles norra kust såg ut så här.

Lunchstoppet som visade sig vara den lokala soptippen. På vardera sida om Marcos stupade det ner mot vattnet och pryddes av den mest förekommande floran här: plast. Det är som att den växer ur marken och det verkar höra till den allmänna uppfattningen, att plast hör hemma i naturen. Längs vägen finns skyltar om att man inte ska skräpa ner för att slippa böter, men de upplyser inte om själva anledningen till att man inte ska skräpa ner. Jag tror inte de vet varför.

Iaf så hann vi inte fram till Iquique. Pga det vanliga (optimistisk tidsplanering, tröga lastbilar som det dröjde innan vi kunde köra om) så blev vi försenade. Men vi hade ju tältet med oss och mat och snacks var det ju inte ont om i den överlastade bilen so it was all set! Efter en tunnel såg vi en fin klippig strand där det dessutom fanns ett annat tält så vi slog till. Vi körde ner precis vid solnedgången och fastnade direkt: så många fina snäckor!!

Söt mini-klo!

Juste, vi skulle ju sätta upp tältet! Vi hann få iordning allt innan det blev alldeles för mörkt och sen blev det verkligen kolsvart. Lite senare kom en tjej förbi och frågade om vi hade sett fyra barn leka vid vattnet. De hade gått ner för mer än en timme sen men inte kommit tillbaka och nu var det mörkt. Konstigt att vänta en hel timme i kolmörker utan att ropa efter dem tyckte vi. Vi erbjöd vår hjälp (det var tjejens morbror och två till som dök upp) att leta men de ville inte ha hjälp men de kunde låna en ficklampa och så försvann de. Konstigt. 

Plötsligt kändes mörkret väldigt kompakt och då vågorna dånade mot klipporna kunde man verkligen inte höra om nån ropade. Vi kurade ihop oss kring vår ficklampa och vi fick nästan för oss att det var en spökfamilj vi träffat som gick runt och letade efter sina försvunna barn! Jag är inte mycket för spöken men just då kändes det väldigt verkligt! Vi hörde inget på ett bra tag men vi hade öronen på helspänn om vi skulle se barnen som antagligen letade efter familjen.

En stund senare kom en bil körandes och det var samma personer som meddelade att de hade hittat barnen och tackade för ficklampan. Det kan ju ha varit en till bil uppe på vägen för 8 pers i en bil skulle ha varit trångt... de gav lite konstiga vibbar helt enkelt. Men de åkte och av någon anledning andades vi ut. Senare mitt i natten tyckte några ungdomar det var kul att hälsa på och spela jättehög musik och vi alla låg vakna ett bra tag den natten. 

Men till slut grydde dagen och det trygga ljuset återvände. Vi gick upp tidigt för att utforska strandens alla småpölar! :P

Marcos undervattenskamera. Helt klart den bästa resetillbehöret!

Det fanns massa konstiga saker under vattnet, krabbor och små eremitkräftor. Då det inte var en turiststrand kunde det lilla djurlivet frodas!

Efter att Milo säkert ropat 10 gånger så började vi packa ihop och bege oss mot Iquique.

 På vägen kanske vi såg i syne?

San Pedro de Atacama

Nu skulle vi ut till en av Chiles mest kända saltöknar som även är del av världens torraste områden. Så efter Antofagasta bilade vi in mot land istället, upp mot bergen. Fotot ovan är taget från bilen och ser lite oroande ut men ute i öknen regnar det ju inte så det är nog ingen fara. Vi kom fram till campingen på kvällen, Los Perales som var bland de billigare (4000 pesos = 57kr/natt). Dagen efter utforskades den lilla byn - som enligt Lonely Planet har ca 3000 invånare, men minst 10x så många turister!

Det fortsatte att vara molnigt och när vi frågade turistföretag så fick vi veta att just nu har den bolivianska vintern slagit till. Alltså en gång om året så drar stora ovädersstormar in från den bolivianska platån och nästan alla parker runtomkring var stängda. Yay. Vi åker längst ner i Chile och Torres del Paine är stängd, sen åker vi upp till öknarna och de är också stängda - precis när vi kommer!!! Men innan frustrationen hinner komma så hittar vi ett litet företag som fortfarande har turer till Valle de la Luna (Måndalen). Så vi gör en deal och åker efter deras buss och betalar bara för guiden och framåt eftermiddagen begav vi oss iväg. 

Det var en helt otrolig tur och inga av mina bilder kan ens fånga hur stort och mäktigt det var! Marcos har en del snygga bilder här ifrån som jag får lägga till senare så än så länge är det bara mina få. Guiden vi hade var påläst och gav en genomgång av min tvååriga utbildning på en halvtimme, alltså om hur landskapet bildades - helt fascinerande!

Här där vi stod och tittade ut över utsikten och sprang runt och tog foton började håret bli elektriskt och reste sig. När jag tog på det fick jag en liten stöt. Snart insåg vi att luften var så pass fuktig och elektrisk laddad (av den inkommande stormen) så sträckte man upp handen och öppnade och stängde den så lät det ett ganska högt surrande ljud! Alla var helt exhalterade över vad som hände och guiden hade aldrig varit med om nåt likande förut! Marcos tyckte det var jättekul att jaga mig för att ge stötar och höll man två fingar nära varandra kunde man höra laddningen gå emellan dem!!! Jag vågade inte ta ut min kamera, men de andra försökte filma ljudet men det blåste en del så det hörs knappt. Men så coolt!!! Då vi stod uppe på ett berg med ovädret runtomkring kunde man se blixtarna slå ner från alla håll och öronbedövande åska, så mäktigt!

Pricken i mitten är en kille från gruppen.

 Det här var marken uppbyggd av: gömda kristaller i lera!

Las tres Marias (de tre Mariorna). Och för en svensk ser det vita ut som snö, men icke! Det är salt! Alltså:

Salt!

Vi åkte vidare till andra bergskammar och klättrade upp, landskapet var verkligen som hårt vispad grädde fast av brunorange sten och sand. Helt knäpptyst när det inte blåste.

Ungefär nu när solen hade gått ner så började det verkligen börja regna och vi var alla ganska blöta. Ingen hade tänkt på om det regnade lika mycket borta vid campingen men det var säkert bara här så vi stannade kvar en stund till. När vi sen åkte hem började det mörkna och lagom vid campingen var det kolsvart och regnigt. Tältet var helt genomblött och ena pinnen som höll upp tältet hade brutits mitt itu och började göra hål i duken! Och det regnade och var lerigt och vi hade inte ätit = inte den mysigaste stunden under resan direkt! Alla var sura och griniga och det började läcka in genom tältet och folk gormade utanför.

Men tältet höll faktiskt någorlunda och morgonen efter, relativt torra, var det bara att börja torka och städa bort all lera :P Senare fick vi höra att alla parker nu var stängda pga regnet och turister som dröjt sig kvar senare än oss hade fastnat med bilen i leran och fick lämna den och gå tillbaka. Så vi packade ihop och åkte därifrån. Nu fick det vara nog! En annan gång får vi komma tillbaka till San Pedro de Atacama för det finns nog så sjukt mycket häftigt att se och göra här, men åk inte då den Bolivianska vintern är där!

Kartor är fina

Gröna kluttar är där vi har varit hittills (har inte hunnit blogga om Iquique och Arica än) men som överblick.

Al Norte 2: Antofagasta

Nu ska vi se, det har gått några dagar nu men efter Pisco-visningen uppe i bergen så åkte vi tillbaka till La Serena för att mellanlanda. Tidigt dagen efter begav vi oss iväg mot Antofagasta och var ytterligare en av de här dagarna som passeras sittandes i bilen. 

Vanlig syn från bilen då det bara blir mer och mer öken.

Då Marcos och Milo kör hela tiden och dricker sig höga på kaffe så blir det här resultatet vid mellanstoppen.

Snygga randiga berg. Vid en närmare blick så är det inte skuggan av kritsmala moln utan sandsten blandat med nån hårdare bergart. Då jag har glömt bort typ all geologi kan jag bara säga: vaniljglass med chokladsås!

 Då Chile är sjuuukt långt tar det sin tid att åka genom öknarna och det hade redan blivit mörkt när vi närmade oss Antofagasta. Men då vägskyltar är fruktansvärt ovanliga i detta land så blir det spännande när gps:en (som har en gammal karta) pekar åt tjottahejti. Speciellt när de enda skyltarna som finns dirigerar runt en om vägbyggen och skyltar om ”FARA” dök upp över allt. Kändes jättebra när campingen vi skulle till inte ens hade nån vettig adress... Men de var snälla och åkte och hämtade oss och morgonen efter körde Marcos och jag en av våra träningspass. Eller hans pass. Marocs kör 100% och jag slutar alltid som halft invalid efteråt. Den här gången lyfte jag fel och hade en krabbarm resten av veckan. Supersnyggt but enough about that.

Antofagasta centrum. Sjukt goda glassar, men som vanligt passerade vi där under siestan så fanns det nåt intressant så var det stängt.

Sånna här väggar kan man se lite överallt i alla större Chilenska städer. Ice Age :D

Antofagasta är känd för en sak, och det var väl det enda av intresse i hela stan, La Portada(Porten). Norr om stan finns en stenformation ute i vattnet som ser ut som en stor port. Med vår vanliga tur så hade vägen dit rasat och vi kunde bara se den från håll. Blåste hur mycket som helst så jag gav upp att posa för fotot.

Extra scenes: Pisco Elqui

Lite mer bilder från hippiebyn-Pisco Elqui:

En av turistrestaurangerna vi gick till: så härlig inredning! Det här fotot gör det inte rättvisa, men golvet var av vita små stenar, installationen i taket var en lampa som hade varsin liten gren till varje bord! Fina färger, drömfångare och Buddha Bar-musik, helt i min smak! :D Jag beställde:

 Med hemmagjord oreganosås, sååå gott!

Blomrabatten.

Marcos har ett mycket snyggare foto på där vi campade, men jag orkar inte leta upp hans bild. Den lilla floden låg precis bredvid och det var sjukt hård mark. Det här är vårt första tält när det var helt :P Och vår fina bil när den funkade :P Än så länge hade vi turen på vår sida.

Landskapet från dalen och de coola granarna som är symmetrin själv.

Mina kära reskamrater: Milo, Kicki, Marcos i superpose på en stor damm-anläggning.

Blandade bilder

Det här är Santiago mitt på dagen utan moln. Såå härligt att andas in alla avgaser! 

Och den här tiden på året är det inte ens värst...

Massdöd av små gröna skalbaggar. Det kryllade av dem på marken!

En av alla rovfåglar som flög omkring. Och som enda fågelintresserad hann jag inte få en bättre bild än så här. Men det finns verkligen rovfåglar över allt här! Jag har försökt leta en fågelbok så jag kan ta reda på vilka de är, men i det här landet så finns det inte! Antingen så är bokhandeln kristen eller så har de bara ett jättestort uppslagsverk men jordens alla fågler. Inte riktigt det jag tänkte mig....

Det finns alltifrån mosterbilar till riktiga miniversioner. Här är en mini-minibus :P

Coolt berg, vulkaniskt säger mitt vaga geologminne?

Al Norte

Under den här etappen av resan ska vi åka hela vägen norrut till den peruanska gränsen innan vi vänder tillbaka till Los Angeles. Första stoppet var La Serena och efter 12 timmars körning kom vi fram. Vi hade bokat ett rum på hostal El Hibisco (från Lonely Planet) sen innan men att hitta den specifika adressen där de flesta gator är enkelriktiga och utan skyltar krävde... tålamod. Väl vi kom fram var husvärdarna hur trevliga och hjälpmassa som helst och stället var rent och fint, typiskt för backpackers.

Morgonen efter besökte vi en japansk trädgård med små stenhus, jätteguldfiskar och krokiga träd. Det var väldigt fint men ca vart tredje minut skränade en melodislinga över hela parken från en cirkus som lång brevid. Mycket stämningsfullt. 

Finn fem fel. Eller ett iaf...

Vi fortsatte sen mot en stor marknad, La Recova och det var dags för lunch. Redan gatan innan dök det upp en tjej med visitkort från hennes restaurang. Strax efter kom en till kille som tyckte vi skulle till hanns ställe och väl framme vid byggnaden var vi fullkomligt omringade av restaurangfolk som alla försökte övertyga oss om att grannen av sämre än dem. Vi var hungiga så vi gav efter, men väl inne var servicen dålig och Kicki fick inte ens sin mat. Lagom när vi var färdiga hade marknaden stängt. Jodimos. För att utnyttja tiden gick vi ner till stranden tills solen gick ner och det blev svinkallt, men väldigt fint!

Artesanía (Hantverk), ett skepp gjort av benbitar.

Dagen efter var målet Valle del Elqui, en av Chiles tre punkter där magnetfältet spökar. Ingen av oss fattade vad det specifikt innebar, men fint var det. Byn vi bodde i, Pisco Elqui, låg långt upp i bergen och var en turistoas mitt bland alla kaktustaggiga berg. Den vegetation som syntes var alla vinodlingar som skulle destilleras om till Pisco-drycken. Själva byn var jättemysiga, full av hippiefolk, artesanias (hantverk = flätade armband, örhängen, ädelstenar, heliga träpinnar + det vanliga plastgojset) och dyra restauranger. 

Arkitektur i Pisco Elqui på väg mot campingen.

Vår camping låg nära den lilla floden och efter lite teamwork var tältet uppe, badkläderna på och handuken framme för solning! Que rico! Nästa dag var det dags för Pisco-visning. Vi åkte till byn intill, Vicuña, där fabriken för Capel och Alto del Carmen låg. Fabriken producerade sjuka mängder flaskor per dag (har tillfälligt glömt bort siffran så därför: sjuka mängder) och var inte ens den största. Efter en visning i fabriken och ett museum (som luktade så mycket sprit så det var svårt att andas) kom vi till provsmakningen. Som del av produktionen gör de också andra drycker med lägre alkoholhalt med mango, lime och toffe cream: Såååå goda! Vi alla shoppade loss i butiken och ska försöka spara lite till att skicka hem också... om det finns kvar :P Bilen är just nu alldeles överlastad, lerig och vid varje gupp i vägen flyger det fram allt från skor till pisco-flaskor till framsätet.

Och Sandra leder härmed bloggtävlingen då nån annan här är en latmask :)