"Två fingrar i näsan"

Vi kom fram till Arequipa (ca 2500möh) på kvällen och då vi redan hade bokat ett hostal så var det inga problem att ta sig dit och installera sig. Vi fick ett jättestort fint rum, högt i taket lagom för två våningar! Rödmålade väggar, en fotölj med randiga peruanska tyger på (rosa, grönt, vitt och blått, klara färger), egen toalett, tv och en extrasäng att vräka ut allt innehåll från väskorna - helt perfekt! 

Utanför rummet. Gick man upp för trappan fanns det en stor härlig terrass.

Morgonen efter gick vi upp och skulle göra vår vanliga frukostgröt och genom den lilla gluggen i köket tornar sig en hel snöklädd bergskedja upp sig! Vi stockholmare är ju vana vid platt platt och platt landskap så så fort en liten bergskulle dyker upp så blir vi helt amazed!

Plaza de Armas, Arequipa

I Arequipa skulle vi stanna i ca två dagar innan vi skulle åka vidare så vi passade på att gå runt i staden och besöka museum (med äckligt välbevarade mumier med hud och naglar och allt, riktigt obehagligt!)...

...och ett stort kloster där nunnor fortfarande bor. Tydligen betalade familjerna 50 kg guld (förr i tiden) för att få sätta sin dotter att leva där. Första dottern skulle giftas bort och andra dottern skulle skickas i kloster för att be för familjen, men med allt som de betalade levde de väldigt bra där inne. Då fick de inte ha nån kontakt med yttervärlden, bara en tunnare vägg att prata med anhöriga igenom under korta perioder. Idag får nunnorna gå som de vill så klart men förr var det bland det finaste kloster man kunde leva i.

Monasterio Santa Catalina

På hostalet lärde vi också känna några pratglada fransyskor, Audrey and Elodie, och de frågade om vi ville följa med på en konsert samma kväll. Vi hade inget för oss så vi följde med lite senare och stället verkade vara ett litet konst och musik-häng där ett band repade ashärlig musik! Typ Hoffmaestro med lite mer reagge-känsla J Från att inte ha nån aning om vilken musik det var så prickade vi verkligen perfekt!

Resten av orkestern satt på en öppen övervåning, så härlig musik!

Dagen efter blev Marcos magsjuk...

 ...och för att göra en lång historia kort så åkte vi på eftermiddagen in till akuten till ett komunalt sjukhus. På kommunala sjukhus är det inte särskillt dyrt men istället för att de ska ha sjuksköterskor har de lite mer Lidl-stil – kunderna gör jobbet själva. Så jag som anhörig för springa med doktorns recept till olika apotek (ibland utanför själva sjukhuset om de själva inte hade vad de behövde) och köpa vätskeersättning, alla plasttillbehör osv. De tillhandahöll en doktor och en säng. Iaf så hade han fått parasiter i magen (här har typ alla parasiter men då vi inte är vana så reagerar vi på det). Av nån anledning fick jag ingenting men efter lite medicinering så är Marcos helt frisk och kry! Detta gjorde att vi stanna några dagar extra i Arequpia vilket ledde till att vi lärde känna fransyskornas gourmet-vanor :P Egen smoothie och äppelpaj från bageriet till frukost var inte helt fel J

Från Arequipa åker de flesta turister upp till bergen och till en av världens djupaste canyon (dalgång? Borde ju jag veta vad det heter....) Där ska det finnas massa fina vandringsstigar mellan bergen där floden de senaste 100 miljoner åren har skurit sig ner i landskapet. För att recitera lite Lonely Planet fakta så säger de att de här dalgångarna är mycket mycket djupare än Gran Canyon i USA (men jag kan tänka mig att Gran Canyon är mycket äldre). Vulkanerna, en del aktiva, går upp mot 6613möh och själva dalväggarna är mellan 1000 och 3000 m i höjd! Bara det låter ju imponerande! Iaf, runt i Arequipa fanns det hur många agencies som helst som hade dyra snabb turer "Colca Canyon 3 days" etc. Inte för att vi är så erfarna än - ÄN - men vi ville hellre åka runt själva. Att ta kommunala bussar mellan småbyerna och kanske hyra nån guide när vi kom dit lät mycket bättre. Sagt och gjort. Efter en vecka i Arequipa ville vi se nåt nytt så sagt och gjort; vi åkte mot el Canyon del Colca!

Arequipa.

Chivay är den första byn när man kommer in i dalgången och var verkligen hur mysig som helst! På 3400 meters höjd ca 3,5 timmar norr om Arequipa ligger den lilla byn som man lätt går igenom på tio minuter. Här använder kvinnorna (inte alla) de traditionella kläderna och sina broderade hattar:

Det är mycket rosa, glitter och brodyr och många bär stora lass på ryggen insvept i deras fina tyger. Även småbarn bärs så, insvepta på ryggen - med små brunbrända kinder, så söta! De säger överallt att man inte ska ta foton på dem och det är ju klart, jag vill väl inte heller att nån tar ett foto på mig hemma och visar mig som den typiska svenska klädstilen. Så ja, de flesta foton är på folk bakifrån :P.

Chivay i solnedgången.

När vi kom in till byn med bussen vid sextiden hade det redan börjat mörkna. Det var kallt och småregnade lite. Vi frågade runt på några hostal vad de tog för rummet och hittade ett för 8 soles/pers (ca 22kr, i Arequipa betalade vi 20 soles så det är lite skillnad!). Så rummet var bra men sen när vi åt ute (då vi inte har kök här) så vägdes det upp ändå för maten var jättedyr! Vi gick även runt lite i tursitbutikerna och de har så fina saker! Främst massa stickade tröjor av alpaca som är hur mysiga som helst, men typ sverige-priser så ja, man kanske inte shoppar loss direkt.

Dagen efter gick vi till några varma källor en bit utanför byn. Det blev varmare under dagen (men jag hade ju ändå på mig jeans och mina vanliga fyra lager) men det är typ sen sen-sommar hemma. Vi gick iaf och det var jättefin miljö med alla bergen runt omkring och Colcafloden som forsade förbi.

De sa att det skulle ta 20min att gå dit men för oss tog det en timme...  det fanns ju mycket fint på vägen! När vi kom fram fick vi ner priset från 15 soles till 10 soles (även om värdinnan på hostalet sa 5 soles). Inte så mycket att göra åt, vi ville ju in och det är ju ingen summa att tala om. Det var som en utomhus-badanläggning men en svag lukt av ruttet(svavel) i luften. De säger att vattnet som kommer ut från berget innehåller mineraler som har läkande krafter så vi får väl se. Men vi bytte om och gick i... och det var HIMMELSKT!! 

Luften var perfekt sval och vattnet var väl ca 38-40 grader, helt perfekt! Vi låg och såsade i vattnet i säkert två timmar, längtar redan tillbaka! Tänk er etapper med typ 1,5 dm djupt vatten; låg man på rygg i skuggan blev det perfekt varmt om ryggen och svalt om magen... aaaahh! Till den fina utsikten kom en ganska hetsig musik på hög nivå, samma låt gick om och om igen. Fick lite Spirited Away-känslor med de ångande baden och sån musik :) Efter ett tag tystade musiken och det var jätteskönt - västa spa-anläggningen!

Men magarna blev hungriga så vi hittade en colectivo (typ minipus) som tog 80 centavos och åkte tillbaka till Chivay på 5 min. Vi gick alltså gaaanska långsamt på vägen dit...

I dalen kom det varje dag kl 15 in ett oväder. Det regnade aldrig särskilt mycket men det åskade och dundrade sådär tropiskt högt!

Under dagen hade vi också lyckats möta upp fransyskorna från Arequipa, men de hade inte med sig badkläder så de tog en annan tur under dagen. Nästa dag skulle vi ta oss längre in i bergen med en buss som gick 4:30 på morgonen. Huva. Under kvällen hade vi också lärt känna två killar a la artesania (typiska människor som har långt hår/dreads, har egna indianska namn, kan allt om äldestenar och flätar armband och gör stensmycken som de säljer). De skulle med samma buss som oss så det hjälpte bussflödet. Det är ju inte många turister som åker själva ut till de här byarna (de bombarderas av turistbyråer i Arequipa) och defenetivt inte som åker 4 på morgonen. Så det var vi och massa peruaner. När bussen kom var det bara att häva sig upp så snabbt som möjligt, med backpack och allt (typ 7liters dunkar med vatten) in i en trång buss – inte smidigt alls! Sen åkte vi i typ en timme halvsovandes för vi visste ju inte när vi skulle av. Juste, poängen med att åka med en så tidig buss var att på vägen till nästa stad, Cabanaconde, låg en utkiksplats – Mirador Cruz del Condor – där man kunde se condorer (samma som vi såg i Chile fast här mycket större).

Iaf, de två killarna visste vart vi skulle och plötsligt var det bråttom av med jackor, ryggsäckar och dunkar. Vi var ju fyra stycken (med Elodie och Audrey) så lite småkalabalik. Väl av, svinkallt! Men när jag fick på mig regnbyxorna (med jeansen och strumpbyxor såklart) och två linnen, fleecen, jackan och regnjackan med mössa och vantar då var det perfekt! J Solen hade inte gått upp än och bergen runt omkring var så där blådisiga. 

Den rosa marsmänniskan är jag...

Cruz del Condor, kl 6 på morgonen vid soluppgängen.

De säger att condorerna (som kan bli upp till 3 meter i vingbredd) bor runtomkring i bergen och när solen kommer fram och värmer upp luften kan de enkelt lyfta på de varma vindarna för att jaga. Så mellan 8-10 och typ 14-17 så har man störst chans att se dem. Solen gick upp vid sextiden och det var jättefint verkligen. Vi stod ju precis vid randen av canyonen (så det var lätt 1000 meter rakt ner) så det var så härligt att vara där när solen gick upp och innan hela turiststormen kommer med sina charterbussar. 

Svindlande höjder! Det var kameran som tittade ner 1000m ner till floden, inte jag!

Kl blev åtta och inga kondorer. Så de två killarna började lära oss hur man gör armband och vi fick använda deras trådar. 

Marcos, Inti och Audrey.

Varje gång som vi tittade upp sen kom det mer och mer turister, det blev smockat och ibland syntes nån kondor från håll. Vid 10-tiden hade de flesta tursiter åkt tillbaka och då kunde vi då och då se kondorer som flög riktigt nära och de var hur stora som helst! Jag har inga bra bilder på dem nära tyvärr men mäkiga var de!

Smygbilder på peruanska kvinnor som sålde tygverk vid Cruz del Condor.

Vid ett-tiden kom nästa buss förbi som gick åt vårt håll så vi hoppade på, sa hejdå till killarna (de tyckte mitt pannband från Fjällräven var jättecoolt så de fick den som tack för att de visade oss hur man gjorde egna armband), och typ 45 min senare hoppade vi av vid Cabanaconde. Den här byn var om än mindre än Chivay och den här gången hade vi hört att ett hostal, Pachamama, som skulle vara bra. Hostalet var fint och ett typiskt packpacker-häng (handmålade väggar, reaggemusik, bokbytarhylla + en söt liten kattunge som busade omkring). 

Det är så bra att jag alltid tar det här i ordning: Poängen med Cabanaconde är att den är utgångspunkten för olika leder runt om i bergen som vi ville testa på. Ingen av oss hade vandrat i de peruanska bergen innan så vi hade bara hört att de skulle vara fint och inte så mycket mer.  Hostalet vi valde var bra för de gav mycket info om hur vi kunde ta oss mellan småbyarna själva utan nån turistguide och vi fick med oss en handritad karta som visade lite pilar och antalet timmar det tog att gå dem. Så vi fixade mat att ta med köpte frukt och gick och la oss tidigt. 8:30 nästa dag begav vi oss iväg från Cabanaconde och hade en tredagarsrutt utplanerad med hostalägaren. 

Då det faktiskt är en canyon (nästa djupaste i världen) så var målet i princip att gå mellan olika byar på olika sidor om bergsväggarna. 

När vi pratade igenom turen innan fattade vi inte riktigt att vi skulle och upp och ner för berg, jag tänkte vi skulle hålla oss mestadels nere i dalen. Ha ha ha. Inte rikgit. Första dagens mål var en by som heter Tapay som liggerpå 2800möh (Cabanaconde på ca 3200möh). Så vi började gå enligt anvisningarna och kom fram till första utkiksplatsen, helt otroligt vilka berg. Sen försökte vi fråga en guide till en annan turistgrupp och vilken utav de två vägarna som ledde mot Tapay men det kunde ha förståss inte säga. Jag menar, hade vi gått fel och gått vilse så bryr ju inte han sig om det, vi hade ju inte betalat så att peka med handen var tydligen förmycket. Men vi gissade rätt och ganska snart kom vi ut på stigen som var lite mer än vad jag hade tänkt mig.

 Eftersom det är för vanliga turister så kan terrängen inte vara för svårt, stigarna breda och stabila på säkert avstånd från stupen. Nej nej, vi är ju i Peru.  Jag har under denna vandring insett att min dittills imaginära höjdskräck (har ju inte riktigt befunnit mig så högt upp förrut) inte alls var imaginär utan ganska påträngane. Stigarna var oftast inte mer än 30-50cm breda, lutandes ut mot kanten och fanns det inga växter vid sidan så stupade det brant eller rakt nedåt mot det lilla sträcket som var floden där nere. Stigarna var också ganska grusiga så bra grepp var ju inte att tala om. Så de kommande ca 3-4 timmarna var det brant nedför, sick-sack ormprutt-vägar (som de kallar dem här), mina otränade stadsturist-ben skakade av att hela tiden behöva hålla emot när vi gick nedåt. Solen gassade och smarta som vi var hade vi ju med oss alldeles för mycket bra-att-ha-packning för två nätter. Så nog för att jag klagar nu, men utsikten var helt otrolig över bergen och ingen av oss ångrar oss nu i efterhand. 

Smörja in händerna är också en bra ide...

Vid ett kom vi ned till bron (vi hade alltså gått ner ca 1000m i högdled), och åt vår lunch, vilade de totalt förstörda benen och luftade de doftande fötterna. Vid bron fanns några peruanska kvinnor som levde uppe i byarna och som glädjeligen visade hur vi skulle gå efter bron. Nu var det uppför, brant brant, och vi kände verkligen hur andra musker jobbade i benen. Ganska direkt började det igen – fast uppåt. Sjukt smala och branta stigar, man fick nästan gå på alla fyra för att få nåt fäste över huvudtaget. Ramlade man så var det minst (nu i början) 20-30m fall. Jag vill inte vara sån men jag blev illamående, fick svårt att andas och kände hur den tomma luften bara ville suga ner mig. Men jag kunde ju inte dirkt gå tillbaka och inte stå kvar där så det var bara att bita ihop och spänna alla muskler jag hade för att klättra upp. Yes äntligen uppe! Men inte blev det bättre, backen upp övergick i en smal smal jordremsa nära flodväggen (typ 100m ner) med kaktusar på andra sidan. Jag kan lätt säga att jag sliter gärna ut mina muskler för vad som helst men jag visste inte att det var så jobbigt att gå brevid stup...

Nu var vi ju runt 2000 meters höjd och här var det fuktigare och varmare och stora kaktusar och grön vegetation stack upp överallt. Så härligt! Då regnsäsongen precis passerat var hela dalen grön och det blommande överallt – vi hade verkligen tur med timingen! När det är högsäsong för turister är det ännu varmare, dammigt och torrare så nu var det relativt svalt och så vackert! Den här bergsidan sluttade inte lika brant och vegetationen var ibland så hög att vi inte såg nåt annan än stigen vi gick på. 

Vi kom förbi den första lilla byn, San Juan, där de flesta turister stannar men vi ville ju ta oss till Tapay som låg högre upp, det vi tågade på. De sa att de skulle ta två timmar att gå upp till Tapay men för oss tog det 4. Uppåt, uppåt på samma sätt som vi förrut gick nedåt gick vi nu uppför. Det började gå upp för oss vad en canyon faktiskt var och med den tunga packningen och det inkommande regnet sjönk modet. Vi gick och gick och bakom varje kurva förväntade vi oss Tapay. Frågade vi folk på vägen kunde de säga att det var 2 timmar kvar (när vi hade vandrat 3) så kakorna och energibarerna höll iaf lite upp modet när vi aldrig tycktes komma fram. Jag tyckte däremot med regnet (som kommer varje eftermiddag runt 15-tiden) var svalkande när vi svettades förbi kaktusarna och för mig var uppåt så mycket enklare än att gå nedåt. Tillslut vid fem-sex-tiden kom vi fram och var totalt slutkörda. Vi hittade ett litet hostal som tog dyrt betalt, slängde oss på sängarna och tyckte synd om våra stackars muskler. Dropp-duschen hade kokhett eller svinkallt vatten men tillräckligt. Tryckte i oss mat och somnade sen på störten.

Nästa dag hade vi en lättare etapp framför oss då vi skulle hålla oss på ena sidan av bergväggen och gå rakt över. Med världens träningsvärk men bättre mentalt inställda så var dag två rent av behaglig. Eller snarare, förutom alla mina muskel och höjd-klagomål så var alla blommor, insekter, växter, byar, berg och smårännor helt otroliga så jag skulle verkligen rekommendera att gå den vandringen! Så vackert! Iaf, nästa dags mål var att ta oss till Llahuar där det skulle finnas varma källor. Så under hela dagen mantrade vi om de varma baden som skulle möta oss när vi kom fram och hur skönt det skulle bli. I en av byarna vi passerade fångades vi upp av en liten man som ville att vi skulle titta på hans museum. Han bjöd på lokal chicha (en alkoholdryck av majs) och berättade glatt om mat-, textil- och vapentillverkligen i bergen och det var verkligen jättefint! 

Sen fortsatte vi och med flera kortare pauser tog vi oss smärtfritt över till den andra byn. 

Under den där bergsknölen skulle vi gå. Bara bita ihop och hasa sig runt utan att ramla ner i floden...

Sköna raksträckor fanns också där de ledde fram vatten i små rännor.

Eller snarare,  när vi kom fram insåg vi att det inte var en by utan bara två hostal vid sidan av de varma källorna. Så vi gick upp och möttes av en kvinna som ville att vi skulle bo på hennes hostal. Det var dyrt och tyvärr hade floden stigit så mycket att bassängerna (som var anknutna till floden) var helt övertäckta och ur funktion. Men vid det laget gjorde det inte så mycket – bara att vi hade tagit oss till målet var nog så tillfredställande! Vi bodde iaf hos det andra hostalet då det var mycket billigare. Den här ”byn” var också kopplad till en bilväg så vi sa alla att tredje dagen så tar vi taxi upp, vi pallar inte mer! Då skulle vi enligt hostalägaren gå rakt uppåt i fem timmar (alltså 1000m uppåt jmf med första dagens nedåtvandirng). Den här vandringen var verkligen inte som vi hade tänkt oss och vi var alla trötta, det var dyrt i småbyarna (då de har så svårt att transportera dit alla varor). Men när vi kom fram till Llahuar sa de att därifrån gick det inga bilar. Kanske om tre dagar skulle de passera en lastbil som vi kanske kunde åka med. Modet sjönk. Skulle vi alltså behöva gå upp hela den långa vägen tillbaka i gassande sol, packning och allt? Jag vet inte vilken vinkel berget hade men det hade inte kunnat vara så mycket brantare utan att behöva klättra med rep...

Samtidigt var det inte nån av oss som var skadad, ryggsäckarna var inte såå tunga och vi kunde ju inte sitta kvar där nere och vänta på att nån kom och hämtade oss. Nä, har vi börjat vandringen får vi avsluta den! Vi ville alla kunna säga efteråt att vi faktiskt gått hela vägen och går vi långsamt med många pauser så går det. Och uppför är faktiskt lättare än nerför för knäna...

Nästa morgon, dag 3, lämnade vi hostalet kl 6 på morgonen och det hade precis ljusnat. Vi ville utnytta skuggan så länge som möjligt och damen på hostalet var snäll och skickade med oss äpplen, en låda med ris och kaktusfrukter. Vi hade vattenreningstabletter med oss så vi var redo. Från den lilla byn följde också med en hund som så glatt ville ut och gå.

Första etappen var bilväg (eller fel, bred nog för en 4x4-bil med skicklig förare) och i skuggan gick det snabbt. När vi väl hittade den lilla stigen började klättringen med det samma, brant uppåt med zick-sack på ca 5 meter innan det svängde igen. Hunden sprang glatt med och när solen kom fram var det bara att tåga på. För min del gick det mycket lättare nu än den första dagen då jag tittade uppåt hela tiden jmf med nedåt förrut. Jag hade inte velat gå nedåt på samma ställe för med alla lösa stenar och grus hade det inte varit kul!

Hunden Gordo som ville med ut på äventyr!

Plåstra om fötterna är bra :)

Totalt tog det 9 timmar att gå upp. Men då tog vi det ju lugnt, vi åt de kakor vi hade kvar, tog foton och när vi såg att två peruaner kom hoppandes med en tungt lastad åsna gällde det att hitta ett bra ställe att stanna på så man inte knuffades ner, det var ju inte direkt tvåfiligt... Marcos kamera har en gps så vi kunde se mer eller mindre vilken höjd vi var på, men efter varje topp vi tog oss över dök en till upp bakom! Det tog aldrig slut! När vi väl kom upp på platån skulle vi komma tillbaka till själva staden också och inte råka ta nån åsnestig och gå vilse. Där var det samma sak. Kulle efter kulle, ingen stad. Bara en skock åsnor som glodde på oss:

Nu var kl runt två på eftermiddagen och det började mulna och småregna lite. Så skönt! Med målet snart i sikte, benen i förvånandsvärt bra skick och en glad hund som följt med hela vägen passerade vi fina åkrar, kor och åsnor. När vi tillslut sen kom fram gick vi och åt hur mycket som helst, tog en varm dusch, siesta och beställed sen en underbart god pizza från hostalet. Målet nått och dag 3 avklarad! We did it!

Fransyskorna har ju egna berg att klätta i så det var inte så mycket problem för dem, men för mig och Marcos var det en värdefull lektion inför Inkaleden. Som det franska uttrycket: två fingrar i näsan/hur lätt som helst! Vi kommer INTE ha med oss nånting och kan vi så lite mer vältränade skulle ju hjälpa också :P För jobbigare än såhär känns det inte som att det kan vara. Men vi får väl se :P

Nästa äventyr blir flygplan över Nazca linjerna så i vanlig ordning ses vi väl om två veckor!